LEDARE: Likgiltighet inför offret

Jag kanske borde hålla igen lite här. Jag har ju trots allt inte suttit med i hovrätten och följt rättegången mot grabbarna som åtalats för Riccardo Campogianis död. Så jag känner att det är svårt att ha synpunkter på att två av de åtalade frikändes. Har man inte alla fakta i målet kan det vara oseriöst att uttala sig i skuldfrågan.

Men tre unga män fälldes för att ha sparkat ihjäl en människa utanför en festlokal på Kungsholmen i Stockholm. Och för det fick de ett års sluten ungdomsvård. Det är två år mindre än vad tingsrätten gav dem. Med gängse straffrabatt och avdrag för den tid de redan varit frihetsberövade är det inte mycket tid kvar på det straffet, skulle jag tro. Vad drar de för slutsatser av det? De har inte tagit på sig gärningen, de har försökt skylla ifrån sig och skylla på varandra. Jag misstänker att det känns som om de kom undan med brottet trots en fällande dom.

Man talar gärna om straff i termer av "vård" eller "hämnd", eller att man skall betala en skuld till samhället. Men det handlar också om respekt. En respekt för offret. Riccardo Campogiani kan inte få någonting tillbaka. Han blev fråntagen allt, även sin framtid.
Domstolen har visat större hänsyn mot gärningsmännen än mot offret. Deras liv kan mycket snart gå vidare, utan att det de gjort lämnar större avtryck än vad de låter det göra. Jag tycker att domstolen därmed visar en liknande likgiltighet inför offrets liv som de dömda visade då de samlades kring den liggande pojken och började sparka.

Vid ett par tillfällen sedan hans tragiska död har Riccardo Campogianis grav vandaliserats. I går skedde det igen.

Ledare: Likgiltighet inför offret