Tror regeringen att väljarna är hur dumma som helst? För några veckor sedan stod finansministern och förklarade hur rätt det var att sänka studiemedlen. Man hade vägt av och kommit fram till att det var en bra och rimlig lösning, statsministern anslöt sig.
Nu gäller inte det längre. Den konsekventa politiken och de konsekventa finans- och statsministrarna står nu och har kommit fram till en helt annan ståndpunkt. Studenterna är säkert glada för det ursprungliga förslaget var dåligt men vilket intryck ger hanteringen av frågan? När blir nästa gång vi inte kan veta om ett förslag är på allvar eller inte?
Makten från folket
All offentlig makt utgår från folket och själva grunden är att folket har förtroende för de som utövar den offentliga makten. Ett förtroende bygger i sin tur på att man litar på sina valda, de har blivit valda för att man kan räkna med genomtänkta förslag och beslut, man kan räkna med att de står fast och att de menar vad de säger.
Exemplet med studiemedlen är ett tecken på precis tvärtom. Man kan också kopiera motståndarens (i det här fallet Socialdemokraterna) förslag på skolområdet och försöka göra en borgerlig sanning av dem. Sedan kan man, som Annie Lööf, glatt förneka att kopieringsmaskinen varit igång trots att det är uppenbart att den knappt svalnat sedan kopieringen.
Det förtroende en regering har fått är något som styr livsbetingelserna för medborgarna. Det förtroendet får man inte leka med genom att obekymrat skicka upp testballonger i allvarliga frågor. Om finansministern hade varit ärlig nog att prata om det första förslaget som en testballong kanske omdömet hade blivit ett annat.
Inte så mycket bättre
Vi har en borgerlig regering som vill bli omvald för andra gången och inleda en tredje mandatperiod. Vi har en regering som menar att allt blivit så mycket bättre, för så skulle det ju bli efter den socialdemokratiska tiden. För de arbetslösa har det inte blivit så mycket bättre, de är runt 100 000 fler.
De som har blivit utförsäkrade sedan tidsgränsen för sjukdom infördes är 75 000. Antalet personer i fas 3 beräknas i mars vara över 36 000, nytt rekord. Inget som har med arbetsmarknadens läge att göra beror på politiken, det är en slutsats man kan dra när arbetsmarknadsministern framträder.
Det beror helt på ett chefsproblem inom Arbetsförmedlingen. Här har vi ytterligare ett exempel på att regeringen tror att väljarna är hur lättlurade som helst. Det skulle ju bli så mycket bättre, Sverige skulle gå från bidragslinjen till arbetslinjen.
Förtroendet borta
Genom att sänka skatterna skulle fler komma i arbete och genom att sänka a-kassan skulle samma sak uppnås en gång till. Det gick inte så bra trots att ersättningsnivån i a-kassan har sjunkit från 65 procent till runt hälften av den gamla lönen. Samtidigt har andelen relativt fattiga gått från 5,2 till 7,8 procent och kostnaderna för försörjningsstöd har ökat med nästan 25 procent.
Om allt hade blivit så mycket bättre som man lovade hade man behållit medborgarnas förtroende, nu pekar det mesta på att det förtroendet är borta. Det är inte så konstigt.