I vår demokrati är det viktigt med demokratiska ledare. Bilden av den demokratiska ledaren har förändrats genom åren. Både i rikspolitiken och i kommunalpolitiken är de främsta politiska ledarna i dag mer lyssnade och demokratiska ledare än 1900-talets starka partiledare och kommunalpampar.
Under min studietid i Örebro (1968-1972) fanns en kommunalpolitiker, som var mycket stark. Han gick inte in i ett rum. Han skred in i en enmansprocession. Han styrde kraftfullt efter eget huvud. Han byggde det moderna Örebro. Den typen av ledare klarar inte dagens demokrati och medielandskap.
På Gotland hade vi Carl Bertil Stenström (FP), som var en samarbetspolitiker, som genom sin kunnighet och samarbetsförmåga fick saker att hända. Han avlöstes av Eric Carlsson (C), som kom att bli en oerhört stark politisk ledare, som hade en enastående förmåga att få folk att dansa efter hans pipa. Parhästarna Hans Klintbom (C) och Jan Lundgren (S) var mer moderna demokratiska ledare, där Jan Lundgren var den skarpaste och mest handlingskraftiga. Han vågade ta beslut och stod för dem. Han var en resultatpolitiker som hade starka argument för sin sak och som var besvärlig för de med andra åsikter, då han pressade dem hårt på alternativen. Egentligen grunden i all demokratisk diskussion.
Idag har vi Åke Svensson (S) som vill vara en samverkanspolitiker och bygga beslut med stor majoritet. Men som också vågar ta beslut efter intern och offentlig diskussion. Åke Svensson vill lyssna och vågar låta processer ta tid. Ett typexempel är regionens näringslivspolitik och dess praktiska utformning, som just nu landat i två regionägda bolag. Men fortfarande inväntas Tillväxt Gotlands roll. Och de privata företagens agerande i det regionalpolitiska utvecklingsansvaret. Det är skillnad på att våga låta processer verka och att lägga viktiga avgöranden i långbänk.
Jag kanske hade fel när jag beskrev Lena Celions (M) ledarskap som svagt. Kanske är det en styrka att många moderater agera spretigt och utåt i regionfullmäktige. Det är ju faktiskt demokratins kärna att många ska delta. I regionfullmäktige, i nämnderna och på tidningarnas debattsidor.
De riktiga analyserna och de rätta besluten kan bara tas efter rejäl dialog mellan medborgarna och våra politiska ledare. Sedan har de den otacksamma uppgiften att inom de ekonomiska ramarna fatta beslut, som en del kan bli upprörda över.