Nordkalk meddelade i går att de fackliga förhandlingarna är avslutade efter det varsel som lades tidigare i år. 53,5 fast anställda kommer att drabbas av uppsägning under de första nio månaderna nästa år. Dessutom drabbas visstidsanställda och (får vi tyvärr anta) många av de anställda vid några entreprenörsföretag som har Nordkalk som kund.
Jag är just nu inte klar över exakt hur många som blir av med sina jobb, men det är betydligt fler än de drygt 50 som är fast anställda av Nordkalk.
Uppsägningarna och neddragningarna kan inte komma som en överraskning. Delvis på grund av varslet naturligtvis. Men också för att den rättsliga processen dragit ut på tiden, både när det gäller det planerade nya brottet i Bunge och att utöka det befintliga brottet. Finns det inte tillräckligt mycket sten att bryta så måste ju arbetsstyrkan anpassas därefter.
Men minns ni hur det lät i maj i år när Nordkalk lade varslet? Då var miljöpartisten och ojnareaktivisten Daniel Heilborn – nu invald i regionfullmäktige – snabb med att påstå att varslet var ett ”fult knep” inför domstolsförhandlingarna om Nordkalks framtida brytmöjligheter.
Jag tyckte då att det var ett anstötligt påstående, när varslets upphov var så tydligt grundat i verkliga förhållanden. Att varslet inte användes för att påverka domstolsförhandlingarna – att det inte var ett ”fult knep” – visades väl tyvärr i går.
Arbetsmarknaden är inte huggen i sten. Somliga jobb försvinner och andra tillkommer. Så måste det vara i en öppen ekonomi. Men det sker naturligtvis till ett mänskligt pris. De som Nordkalk säger upp kan inte vara säkra på att få nya jobb. Och de kan framför allt inte vara säkra på att få jobb i närheten av sina hem eller jobb där de kan få bruk för den kunskap och den kompetens de besitter.
Jobb i den privata sektorn brukar dessutom försvinna på grund av olönsamhet eller andra förändringar, som teknisk utveckling. Men den kalk som Nordkalk bryter är fortfarande efterfrågad. Nu kommer mer av kalkbrytningen att ske någon annanstans. Skälen till Nordkalks varsel är i grunden inte ekonomiska utan juridiska. Vilket måste göra uppsägningarna extra svåra att svälja för dem som drabbas.
Domstolsprövningen handlar inte om jobben på Norr. Den handlar om huruvida kalk kan brytas på ett sätt som inte skadar miljö och vatten på ett lagvidrigt sätt. Men det är klart att de som nu jobbar för Nordkalk hoppas på att domstolsprövningarna leder till att de kan få jobbet tillbaka i en snar framtid, om de inte snabbt finner en annan lösning för sin egen försörjning.