Rättegången i Ryftes besprutningsskandal gick in på sin tredje dag i går. Men på sätt och vis utmäts redan ett straff mot företaget och dess ägare, och det har pågått i ett par år. Det sker när butikerna gör sina inköp och när konsumenten står där i grönsaksdisken och väljer morötter. Ryftes omsättning har rasat.
Dömda på förhand? Nej, köparnas val är naturligtvis egentligen ingen dom. Men inköpare och konsumenter är beredda att agera utan att ha all information. De straffar inte genom att välja bort, utan väljer det de känner sig mest bekväma med. Just därför är det oerhört viktigt för företag med miljöpåverkande verksamhet att se om sitt hus och sina åkrar. Det är alldeles för dyrt att skada sitt anseende och varumärket. Oavsett om det beror på avsiktliga lagbrott eller bristande kontroll av verksamheten.
Hårt och orättvist? Det kan det vara. I det här fallet vet vi inte än. Och vi får kanske inte veta det. Rättegångar som denna, där de åtalade skyller på varandra, kan som bekant sluta i ett frustrerande frågetecken och inga fällande domar. Men de som faktiskt utförde besprutningen är ju de som har allra svårast att två sina händer. Vilket också är frustrerande.
GA publicerade i går ett avtal om ömsesidig tystnad, tecknat mellan Ryftes och de sparkade anställda. I utbyte mot sex månadslöner.
Sådana avtal är något av det öppna samhällets Afalon SC. Ett bekämpningsmedel som inte ska användas, oavsett hur besvärligt ogräset än är.
Det är inte ovanligt att företag i en krissituation drabbas av panik, vilket resulterar i att de förvärrar en redan besvärlig situation. Och tystnadsavtalet är väl ett exempel på det. Att företaget sedan självt bröt mot detta avtal är ytterligare ett exempel.
Öppenhet är oftast den bästa policyn. Åtminstone för den som inte tror sig ha gjort något allvarligt fel.