Laval - Saltsjöbadens gengångare

Politik2008-07-09 04:00
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Gårdagens röda supertisdag på Almedalen var sprängfylld av seminarier på arbetsmarknadstema. Det var socialdemokraternas dag, och det märktes. Alla Sveriges fackliga superstars var mangrant på plats. Wanja Lundby-Wedin. Hans Tilly. Och dessutom, på LO:s seminarium om den svenska modellen efter Laval- och Rüffertdomarna, mannen på allas läppar Claes Stråth. Det är han som leder den statliga utredning som ska tala om för regeringen huruvida EG-domarna hyfsar eller hotar den svenska kollektivavtalsmodellen.

Stråth själv menade lite skämtsamt att det var skönt att äntligen få den uppmärksamhet som han förtjänar. Aldrig förr hade hans ord tillmätts sådan betydelse, varken i Bryssel eller i Sverige. Vad dessa läpparnas bekännelse sedan kommer att uttrycka förblir dock höljt i dunkel. Vilket tycks reta Wanja Lundby-Wedin, som uppmanat Reinfeldt att tidigarelägga utredningens sistadatum så att socialdemokraterna vet vad de kan kräva inför ratificeringen av det redan nu skadeskjutna Lissabonfördraget i riksdagen. Hon antydde att statsministern inte precis kastat sig på svarsposten.

Allt annat lika tycks en intressant utveckling tycks vara på väg inom fackföreningsrörelsen. Retoriken hade mötts med gillande från varje Obamastrateg, på schemat står den svenska modellen 2.0, "Den svenska modellen i förändring", "Morgondagens arbetsmarknad" etc. En insikt tycks ha slagit rot om att detta med att envist klänga sig fast vid det som varit och försöka låtsas som om ingenting hänt sedan äppelknyckarbyxan inte är ett gångbart recept för, just det, framtiden.

Det sammanfattande intrycket från arbetsmarknadens parter är ändå tvetydigt. Fackföreningsrörelsen, å ena sidan, ondgör sig över att EG- domstolen "drar åt tumskruvarna kring medlemsstaternas arbetsmarknadssystem". Och kräver därför mer gemensam EU-lagstiftning. Svenskt näringsliv, å andra sidan, anser att den svenska modellen måste bli betydligt mer flexibel. Och driver därför frågan om lagstadgade minimilöner i byggsektorn.

En ny, klargörande definition av vad utstationeringsdirektivets hårda kärna i själva verket innebär skulle förvisso lämna mindre utrymme för domstolstolkningar, men det skulle också riskera att oåterkalleligt olagligförklara den svenska modellen. Och hur svenskt näringsliv får tvingande lagstiftning till ett mer flexibelt instrument än de mer eller mindre frivilliga kollektivavtalen övergår åtminstone mitt förstånd.
En sak är i alla fall säker. Det sista ordet om den svenska modellen är ännu inte sagt.