Det är ett intressant svar jag fått från Lennart Modig Kihlberg (SD) som ni kan läsa här nedan.
Hans huvudpoäng är, skriver han, är att fler och fler insett att SD-sympatisörer inte är monster. Här kan man prata om en låg utgångsnivå om det ses som ett framsteg. Det här barnsliga sättet att resonera är tröttsamt för den som vill ha en vuxen dialog.
SD:s framgångar beror framför allt på partiets normalisering. När fler och fler överser med partiets rasistiska ideologi och etablerade partier öppet närmar sig dem, sänks också trösklarna för att rösta på partiet. Varför rösta på kopiorna när det finns ett original?
Lennart Modig Kihlberg fortsätter att kalla det utfrysning att de flesta partierna i Sveriges riksdag inte samarbetar eller förhandlar med Sverigedemokraterna. Det blir inte sant hur många gånger det än upprepas. Lika lite som att det är att mobba eller frysa ut Vänsterpartiet att till exempel Moderaterna inte samarbetar med dem av samma orsaker.
Och så till rasismen.
Den rasism som Lennart Modig Kihlberg menar inte finns i SD. För alla som följer nyhetsrapporteringen blir det ett komiskt påstående.
Vi kan ta ett enda men talande exempel. När en företrädare kan stå i ett partis högsta beslutande församling och skildra muslimer som icke-människor utan att en enda delegat, vare sig ombud eller partiledning, reagerar, då är rasismen en naturlig ingrediens i ett partis kultur.
Lennart Modig Kihlberg frågar mig också om Centerpartiets bakgrund och jag antar att han menar Bondeförbundets flirt med nationalsocialismen under 1930- och 1940-talet. En tid i vår historia som landade i mänsklighetens största vedervärdighet någonsin.
Det var många som charmades av det som hände i Tyskland, det var ordning och reda och en tydlig ledare, en tydlig grupp man kunde skylla allt eländes elände på. Efter andra världskriget var det dock inte många som stod kvar på nazisternas sida. Tvärtom förfasades man och frågade sig om och om igen hur det kunde hända. Hur kunde vi låta det hända?
I över 70 år har vi ställt oss dessa frågor, hur kunde det ske?
Ja inte alla då. 1988 fanns det fortfarande personer som stolt kallade sig nazister. Några av dem bildade ett politiskt parti som fick namnet Sverigedemokraterna. Förste partiledaren var nazist och hette Anders Klarström, 1992 bildades SD:s första ungdomsförbund, Sverigedemokratisk ungdom (SDU), med nazisten Robert Vesterlund som ordförande.
1995 var man tvungen att införa ett uniformförbud för att inte medlemmarna skulle komma till partimöten med nazistiska attribut.
2010 gick några av partiets högsta företrädare runt på Stockholms gator och kallade folk för babbe och hora beväpnade med järnrör.
Så låt oss gärna tala om partihistorik och vad de olika partierna lärt av historien.
Låt oss.