Helgen som gick ramades in av två debatter mellan statsminister Fredrik Reinfeldt (M) och utmanaren Stefan Löfven (S). Sveriges radio inledde med en slagfärdig statsministerduell i fredags eftermiddag och Sveriges television avslutade i söndags kväll med en mer sansad debatt mellan kandidaterna. I fokus stod då skillnaderna mellan partiernas jobbpolitik.
Flera frågor berördes emellertid och Löfven gav fortsatt vaga svar i både regeringsfrågan och energipolitiken. Han verkar ha hittat ett sätt att svara som han själv, men få andra, tycker ger besked: som det att han sträcker ut handen till Folkpartiet och Centerpartiet i hopp om samarbete, eller det att energipolitiken är mer komplicerad än att kunna säga om dagens kärnkraftsreaktorer ska kunna bytas ut eller inte.
Så undviker han att ge egentliga svar på frågorna väljarna borde få besked om innan valet. Vilket inflytande får Miljöpartiet och Vänsterpartiet om Löfven ska bilda regering? Behöver företagen och hushållen oroa sig över en drastisk nedläggning av hållbar energi?
Nu finns det förstås flera faktorer än enskilda frågor som väger in för väljarna. Men, Löfvens tomma hand som trevande sträcker sig efter stöd och hans vidöppna förhandlingsbord upplagt för huggsexa sänder oroväckande signaler. Väljarna vet inte vad det blir av Löfvens alla löften.
Säkerheten kring politikens innehåll är det ena som talar för att det är bättre att lägga sin röst på Alliansen. Det andra är att Alliansen helt enkelt kommer med bättre förslag. Det gäller inte minst i fråga om jobben, vilket framkom tydligt i helgens debatter.
Reinfeldt står för en linje där genomförda reformer ska få fortsätta verka och jobben ska få växa till genom regelförenklingar och investeringar i infrastruktur och bostäder, det som kallas Sverigebygget. Löfven vill istället dra undan viktiga förutsättningar för riktiga jobb, genom att höja restaurangmomsen och arbetsgivaravgifterna för unga, och erbjuda offentligt betalda traineeplatser för unga i vård och omsorgssektorn.
Det är inte ens säkert att det är förenligt med EU-regler att låta staten subventionera jobb till 100 procent. Och från fackligt håll har S stora valnummer kritiserats, då både omsorg och fritids behöver utbildad personal. För att praktikplatserna ska vara meningsfulla krävs emellertid även rejäla resurser till handledning. Det har S dock inte presenterat. Just den sortens ofärdiga delar skapar fog för oron att det blir betydligt dyrare än utlovat när S ska genomföra sina förslag. Är det då V får igenom sina chockartade skattehöjningar?
I ett läge då den offentliga ekonomin behöver rustas för att klara framtida kriser är det en dum politisk idé att både höja skatterna och bränna av allt krut – på kortvariga traineeplatser. Det framstår inte som annat än ett sätt att dölja arbetslöshetsstatistiken, vilket Reinfeldt också beskrev S politik som. För vem tror egentligen att det är bättre att byta riktiga jobb mot statliga traineeplatser?