För somliga är företag som Nordkalk per definition skurkar, vad de än tar sig för. Bryter de kalk är de skurkar. Tvingas de varsla sina anställda för att man inte får bryta kalk – ja, då är de också skurkar.
I gårdagens GA förklarade miljöpartisten och ojnareaktivisten Daniel Heilborn att varslet var ett "fult knep" inför förestående domstolsbeslut. Men vad trodde han skulle hända när den brytbara kalken inte räcker till?
Till de empatiskt mindre välutrustade sällade sig under gårdagen även företagaren och kalkbrytningskritikern Joachim Kuylenstierna. Om Nordkalks varslade anställda sade han till helagotland.se att det inte är några problem att få nya jobb. Själv hade han den stora godheten att vifta med arbetstillfällen vid den läskfabrik som inte finns, utom i ett gräl med regionstyrelsens ordförande Åke Svensson. Ett gräl där Kuylenstierna i oktober fjol debatterade genom att kalla Åke Svensson för en "pajas". En annan insats som tyvärr är oförglömlig.
Miljöpartiets ordförande på Gotland, Isabel Enström, framträdde i går i Radion Gotland och gav Nordkalk skulden för den decennielånga rättsliga prövningen. Dessutom efterlyser Miljöpartiet "en mer hållbar industri med mindre miljöpåverkan".
Menar Miljöpartiet att kalk exempelvis inte ska användas i de reningsprocesser som stålindustrin brukar kalken i? Vi kanske rent av inte ska ha någon stålindustri? Vi ersätter Gotlandsfärjorna med något som enbart behöver förnyelsebara resurser. Segelbåtar i trä.
Det är klart att Miljöpartiets företrädare kan önska sig en helt annan sorts företag än de vi har. Den region de är med och leder rankades för övrigt på plats 256 av 290 kommuner i Svenskt Näringslivs ranking av kommunernas företagsklimat. Så i den mån som det uppstår företag av en typ som Miljöpartiet kan acceptera, så är det ju inte givet att de väljer att förlägga sin verksamhet just här.
55 människor har varslats om uppsägning. Jag förstår verkligen om de inte känner sig ett dugg lugnade av Kuylenstiernas läskiga icke-erbjudande. Och jag förstår om de inte vågar hoppas på den nya sorts arbetstillfällen som Isabel Enström tycker att någon annan ska skapa.
De hoppas på att den rättsliga prövning, som handlar om miljön och inte om deras jobb, ändå ska ge dem jobben åter. Men om den rättsliga prövningen går dem emot så kommer de att tvingas acceptera domstolens beslut.
Kan Heilborn, Kuylenstierna och Enström lova att visa samma respekt?