Hur har egentligen kommunaliseringen påverkat den svenska skolan? Den frågan ställer sig regeringens utredare, professor Leif Lewin, i en rapport som presenterades i måndags. Lewins utredning har fått utstå kritik redan innan publicering, då den av Socialdemokraternas utbildningspolitiska talesperson, Ibrahim Baylan, påståtts vara ett beställningsverk av utbildningsminister Jan Björklund (FP). Lewin menade att detta var en oförskämd kommentar.
Det är visserligen bekvämt för regeringen att hävda att skälet till skolans djupa kris är kommunaliseringen, som gjordes av den då nyutnämnde skolministern Göran Persson (S). Det är dock inte alldeles hederligt, men det är heller inte regeringens fel. Ansvaret är i mångt och mycket delat.
Det fanns uppenbara problem i skolan som man var tvungen att försöka lösa. Ett av grundproblemen ansågs vara att skolan var alltför centralstyrd och att det är enklast att lösa problem på den nivå där de uppkommer. Ur den aspekten var det rimligt att decentralisera den beslutsfattande makten till kommunerna och i förlängningen även till rektorer och lärare.
Trots den till synes goda avsikten med kommunaliseringen har den i mångt och mycket varit ett misslyckande. Enligt Lewin är resultatet sänkt status för läraryrket, minskad likvärdighet mellan skolorna och försämrade studieresultat. Det är just detta Björklund så nitiskt har påpekat. Men det beror inte endast på vem som varit skolans huvudman, utan även på vilka förutsättningarna har varit vid förändringen av huvudmannaskapet. Till exempel drivs den finska skolan – som i mångt och mycket är ett föredöme – av landets kommuner.
Utredningen har identifierat flera uppenbara problem som legat till grund för den negativa utvecklingen. Bland annat hade inte kommunerna och skolpersonalen tillräckligt med tid att förbereda sig för denna stora förändring. Det fanns även många kommuner som inte hade tillräcklig kunskap om hur det nya styret skulle fungera, vilket bara det bäddar för problem.
Att regeringen Bildt, som tillträdde strax efter kommunaliseringen, fick för sig att ta bort en mängd regler som var tänkta att bland annat kontrollera att skolan förblev likvärdig gjorde inte saken bättre.
Frågan om skolans huvudmannaskap har tyvärr alltför länge varit en ren pajkastning – vem som har störst ansvar för skolans misslyckande. Att stirra sig bland på dagens eller dåtidens huvudmannaskap löser inte heller problemet.
Lewin är förmodligen rätt ute när han påstår att det viktigaste i nuläget är att se till att ge lärarna goda förutsättningar att undervisa och möta sina elever. Låt detta vara utgångspunkten för upprättandet av den svenska skolan. Frågan är alldeles för viktig för att avgöras av politisk prestige.