Sverige är ett land i krig, åtminstone i Afghanistan. Det är dock något som det svenska samhället och beslutsfattarna helst inte talar om. Svenska Nyhetsbyrån träffade krigsreportern Johanne Hildebrandt för att höra om insatsen inifrån och hennes åsikter om vårt framtida försvar.
Du valde att åka fyra månader med de svenska soldaterna till Afghanistan, en verklighet långt ifrån trygga Sverige. Vad var mest överraskande?
- Jag hade inte förväntat mig att det skulle vara så pass hårda strider som det faktiskt var. Omfattningen av talibaner i norr var värre än väntat. Samtidigt överraskades jag av hur enkelt det var för mig att röra mig mellan olika kontexter. Soldaterna hjälpte mig för att ge en så rättvis bild av läget som möjligt.
I din nyutgivna reportagebok Krigare (Forum, 2011) skriver du väldigt direkt och är noggrann i dina beskrivningar. Vilken är din tänkta målgrupp? Ser du säkerhetsrisker med att lämna ut så detaljerad information?
- Min målgrupp är allmänheten. Soldaternas stolthet är en ögonöppnare och jag vill ge en rättvis bild för politiker, svenska samhället och de anhöriga om vad soldaterna faktiskt gör där. Ett diskussionsunderlag, helt enkelt. Materialet jag skriver om är ju inte dagsfärskt och utgör därför ingen säkerhetsrisk.
Du har själv skrivit i Svenska Dagbladet att soldaterna har fått det bättre sedan starten av insatsen i Afghanistan. I boken nämner du Stridsväst 2000 som ett "skjut-mig-här-kors". Har soldaterna ingen talan i frågor kring deras materiel?
- Det är skillnad på praktiker och teoretiker. Soldaterna på markplan och de som sitter längst ut och bestämmer kommunicerar inte med varandra. Det är en snårig byråkrati. Trots att soldaterna har fått fungerande västar har det dröjt alldeles för länge.
Vem för bäst soldaternas talan?
- Det gör soldaterna själva, men de tas inte på allvar. Ingen lyssnar på dem. Det behöver det bli ändring på och jag hoppas att min bok kan hjälpa till.
Insatsen i Afghanistan närmar sig det uppsatta slutet 2014. Vad är det viktigaste för politikerna att tänka på vid tillbakadragandet?
- Soldaterna behöver få bekräftelse från hela samhället, bland annat behövs fungerande veterancenter och möjlighet för alla soldater att tala ut med någon. Människor ute på krogen ska inte få anfalla och skuldbelägga hemkomna soldater för arbetsuppgifter som våra politiker bestämt. Inför senaste valet hördes högljudda vänsterpartister beskylla soldaterna för insatsen i Afghanistan. Det finns tyvärr alldeles för mycket okunskap om säkerhetspolitiken.
Vad kommer framtidens försvarsuppgifter att innebära, tror du?
- Försvarsmakten kommer att få det problematiskt med rekryteringen, främst beroende på den dåliga lönen. Kontraktsanställningen hindrar soldaterna från att ta lån. Det gör att våra soldater hellre stämplar än åker på utlandsmission. Vi behöver få se mer helhjärtade insatser; satsa på en linje och backa upp den i stället för att felsatsa. Det behövs lite mer "guts" i Försvarsmakten!
Är det annorlunda vilka soldater som åker på utlandstjänstgöring nu efter att värnplikten övergått till yrkesförsvar?
- Det märks ingen större skillnad, än. Men med endast 16 000 kronor i grundlön lockas bara unga soldater. Vi behöver underlag för att trygga kompetensen. Lönen är påverkningsbar, den behöver politikerna höja. I längden kommer det att löna sig.
Johanne Hildebrandt avslutar med att önska att "politikerna släppte naiviteten. De behöver se på säkerhetspolitiken som den är - inte som de vill att den ska vara."