Efter mitt uttalande i GT häromveckan om behovet av en omreglering av spelpolitiken har jag fått mothugg av Cecilia Schelin Seidegård och Ronnie G Lundin.
Båda drar en lans för att bevara spelmonopolet. Och ärligt talat finns det ingen svårare debatt för mig att föra. Det konstaterade den florentinske författaren Machiavelli redan på 1500-talet: "Det finns inte något som är svårare att handha, eller tvivelaktigare i avseende på en lycklig utgång, eller farligare att behandla, än att sätta sig i spetsen för införandet av något nytt; ty den som genomför det nya har till ovänner alla dem som har fördel av det gamla, och till ljumma försvarare alla dem som (möjligen) skulle ha fördel av det nya."
Jag har respekt för somligas skäl att hålla sig fast vid det redan existerande. Särskilt för den som tror sig vara beroende av monopolet för sin försörjning är bevarandeståndpunkten begriplig. Man vet vad man har, men inte vad man får. Icke desto mindre är detta en felaktig, ja rentav farlig väg att välja.
Sverige har under det senaste decenniet klättrat till världens åttonde rikaste land enligt IMF. Där hör vi hemma. Denna framskjutna position har Sverige förtjänat genom att bättre än andra länder välkomna det som kallas kreativ förstörelse.
Framgångsrika samhällen är förändringsbenägna och uppfinningsrika. Det är samhällen som snabbare än andra omprövar och lämnar det gamla till förmån för det nya, ungefär som när läkemedelsföretaget Astra ersatte farlig och dyr magsäckskirurgi med det enastående pillret Losec.
Seidegård tar i med interjektioner när hon argumenterar mot mig. "Jag som trodde att våra riksdagsmän skulle försvara Gotlands intressen i riksdagen. [---] Än värre blir resonemanget att det inte innebär något hot mot jobben på Svenska Spel! Är det någon mer än han själv som tror på detta?"
Ja, lyder det enkla svaret. Förutom att min ståndpunkt ansluter sig till det allmänna svenska avståndstagandet mot protektionism och skråväsende har flera forskare explicit studerat vad ett införande av spellicenser i Sverige skulle innebära för sysselsättningen. Låt mig citera en av dessa studier - Varför spelmonopol? - från Handelns Utredningsinstitut:
"Sverige är i grunden ett bra land för spelbolag att verka från, då landet kan erbjuda fördelar såsom tekniskt utbildad personal och funktionella institutioner. Det är också en fördel för spelbolag att verka från den marknad de tjänar. En omreglering kan därför väntas leda till sysselsättningsökningar i branschen. De totala insatserna väntas vid en omreglering öka 3-4 gånger. Detta gör i sin tur att arbetsinsatserna kommer att öka 2-3 gånger. I heltidstjänster innebär detta flera tusen nya jobb till spelbranschen."
Jamen Gotland då? "Varför skulle de flytta hit?", som en av mina kritiker uttrycker sig i GT den 21 mars. I detta uttalande ryms en fara för Gotland som sträcker sig långt bortom spelmonopolets vara eller inte vara; uppfattningen att vi inte har något att komma med, om vi inte skyddas av statliga monopol och ersättningsjobb.
Varför skulle de inte flytta hit, undrar jag. Kanske inte hela verksamheten, men väl delar som finansiella transaktioner, spelutveckling och kundservice. Vi har en stark position, tack vare Svenska Spel, Payex och Högskolan på Gotland. Men då måste vi göra något åt vårt kollektiva självförtroende, från gräsrotsnivå till de högsta företrädarna för vår ö.
"När det blåser bygger somliga vindskydd", lyder ett aningen slitet talesätt. "Andra bygger väderkvarnar." Låt oss göra det.