Kärleksbudskapet, det brukar Svenska kyrkans företrädare ofta tala om. Varför tycks det då som att just Svenska kyrkan, oftare än andra organisationer, plågas av infekterade interna strider där det som skiljer alltid är viktigare än det som förenar? Jag har tyvärr inget bra svar på det.
Ta exempelvis den pågående striden om kvinnoprästmotståndare, en svensk och en utländsk, som inbjudits som talare vid kyrkans fortbildning. I helt andra ämnen.
Referaten från den redan genomförda utbildningen ger ju inte intryck av att den stämplade kvinnoprästmotståndaren höll något brandtal för sin bisak. Snarare försökte han hålla sig till ämnet (nattvarden) medan åhörarna försökte leda in samtalet på kvinnoprästfrågan för att skapa (eller blottlägga, om ni så vill) en konflikt.
Kvinnoprästfrågan är avgjord, tack och lov. Motståndarna har fått smisk. De är i praktiken diskvalificerade från högre uppdrag.
Man skulle kunna tro att en kyrka som genomgått en sådan strid skulle vara intresserad av att läka såren.
Men det räcker tydligen inte. Såren saltas som en fastlandsväg i blixthalka. Förlorarna ska på ett närmast okristligt sätt malas ner till ett fint pulver. Det liknar mer hämnd än försök till försoning. Ja, eftersom de har fel ståndpunkt i kvinnoprästfrågan, så kan de definitionsmässigt inte bidra med någonting i någon fråga. De ska inte lyssnas på, vad de än har att säga. Punkt.
Det påminner också om mobbning. Just mobbning är något som kvinnliga präster tvingades stå ut med i decennier. Så det är mänskligt begripligt om rollerna nu är ombytta. Men det kan väl inte vara önskvärt? Och inte uppfattar man något kärleksbudskap.
Det är en inställning som lindrigt uttryckt kan försvåra ekumeniskt och internationellt utbyte, över gränser till platser och personer har en annan åsikt. Är det otänkbart att Svenska kyrkans präster skulle kunna få ut något av att lyssna exempelvis på en katolik, även om den kyrkan har skick och bruk som är politiskt omöjliga i Svenska kyrkan?
Båda mina kolleger i GT skrev i går om att gå ur Svenska kyrkan, av politiska skäl. Biskopen måste göra si eller så, kyrkan måste inta den ena eller den andra ståndpunkten, annars är det slut med den.
Själv tog jag steget ur kyrkan för 20 år sedan. Då var det en trosfråga.