Kunglig supé med besk eftersmak
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Å andra sidan är monarkins lyskraft stark. Att vara inbjuden till slottet med all dess prakt och möta kungen och drottningen på deras villkor innebär att träda in i en miljö gjort för att framkalla underdånighet. Riksdagsledamöter är långt ifrån immuna mot det.
En Demoskopundersökning i Expressen visar också att det folkliga stödet för att ha en kung eller drottning som statschef inte tagit skada av publiceringen av boken Carl XVI Gustaf - Den motvillige monarken. Men det har institutionen kanske mer att tacka kronprinsessan och hennes prins av folket för än allmänhetens gillande av kungens fäbless för kurtisaner.
På sätt och vis är det bra att stödet för monarkin inte står och faller med skandaler och skvaller. Att personer födda in i en gyllene bur av förväntningar och förpliktelser långt ifrån är så perfekta som de måste ge sken av att vara borde inte förvåna. Att förkroppsliga nationen lämnar egentligen inget utrymme för det privatliv som alla borde ha rätt till.
Detta, att det ärvda statschefsämbetet betingar ett pris för den familj som upprätthåller det, borde vara avstampet till en seriös och principiell debatt om monarkin. I en demokrati borde det vara lika självklart att statschefen är vald som att han eller hon som blir det har haft ett val.
Som symbol för Sverige är ett kungahus också problematiskt. Att det står höjt över det politiska käbblet, som det ibland heter, är ett svagt argument i en demokrati.
När Sveriges folkvalda niger och bockar inför de kungliga är det omöjligt att göra en åtskillnad mellan servilitet och respekt för statschefsämbetet. Den historiska belastningen från tiden då monarkin var av guds nåde går inte att vifta bort. Symboliken blir därför olycklig hur än protokollet ser ut. På samma sätt blir det av nödvändighet alldeles galet när kungen vid statsbesök ska representera det moderna Sverige i länder som inte är demokratiska. Om demokrati är så viktigt, varför har då Sverige en kung, kan auktoritära ledare fråga retoriskt.
En president som statschef skulle både befria familjen Bernadotte från den gyllene buren och göra upp med den principiellt oförsvarliga hållningen att offentliga ämbeten går i arv i ett land där alla är lika inför lagen och all offentlig makt utgår från folket.
Om någon av alla republikanskt sinnade riksdagsledamöter - det finns många - vågade säga detta på kvällens supé skulle stämningen onekligen bli tryckt på slottet, men det vore välgörande.