Kung Gustav V skickade hemligt tackbrev till Hitler
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Boken handlar om Sveriges förhållande till nazityskland under Hitleråren.
Man behöver inte ha läst så långt förrän man måste ställa sig frågan: "Var det verkligen så illa?"
Kungen tackade Hitler
Jo, tydligen. Bokens titel är helt enkelt citat av inledningen till det brev som vår kung Gustav V, bakom ryggen på sin samlingsregering skrev och sände till Hitler i oktober 1941. Och i vilket han "lyckönskade till de redan uppnådda framgångarna".
Det var då främst i "kampen mot bolsjevismen, och jag vill därför uttala mitt varma tack för att Ni bestämt Er för att varhelst möjligt slå ner denna pest".
Kungen avslöt med "att detta brev inte må ges offentlighet, åtminstone inte så länge kriget pågår".
Men det var inte bara kungen som tackade Hitler för kampen mot bolsjevismen. Det ges många exempel i boken hur höga potentater lyckönskade honom till framgångarna i kriget överhuvudtaget.
Vår dåvarande ärkebiskop Erling Eidem var på besök hos Hitler den 2 maj 1934. Hitler hade då varit rikskansler i femton månader.
Efter det besöket sa ärkebiskopen så här: "Nationalsocialismen, det tyska folkets räddning ur en kritisk situation." Och det blev ingen tillfällig fadäs från vår högste kyrkopotentat.
Vi får också veta att pastor Birger Forsell, som ledde den svenska kyrkans församling i Berlin, gjorde flera försök att hjälpa Gestapo-förföljda och utsatta människor, men togs 1942 hem till Sverige.
Då skrev Eidem till en biskopskollega, att "Nu måste efterträdaren reparera vad Forsell har förstört genom sin brist på takt och förstånd"! Vi får också veta att Eidem redan 1942 i detalj visste vad som försiggick i de tyska koncentrationslägren, men han valde att tiga!
Militärer stödde Hitler
Eller att kung Gustav V någon månad efter den hemska "kristallnatten" 1938 reste till Berlin och på den svenska legationen dekorerade Herman Göring med Storkorset av den svenska Svärdsorden! Inte för kristallnatten kanske, men för hans "stora Sverigevänskap"!
Inte minst våra militärer visade var de hade sina sympatier. På försvarsstaben gjorde man vad man kunde för att underlätta för svenska officerare att åka ner och erbjuda sina tjänster i den tyska krigsmakten.
Den svenske överbefälhavaren, generalen Olof Thörnell, som när han julen 1944 informerades av den svenske Berlindiplomaten Julin-Dahnfeldt att kriget var förlorat för Tysklands del, "Nästan grät över Tysklands olycka och att jag inte kunde trösta honom med några förhoppningar om ett skapligt slut på kriget."
Det var så illa!
Vad hoppades de svenska naziinfluerade officerarna på? Att Hitler skulle bli först med atombomben?
Ni som är intresserade av nutidshistoria, skaffa er boken, läs den, och begrunda! Än en gång: var det verkligen så illa? Jo, tydligen!