Ledare: Kultur på armlängds avstånd

"Ge oss era pengar och låt oss göra vad vi vill med dem", så kan man något överdrivet beskriva den hållning som kulturellt verksamma ibland har mot skattebetalarna och deras företrädare. De kallar det att politiken ska hålla "armlängds avstånd". Om någon politiker dristar sig att ha synpunkter, till exempel att det vore bra om en teater satte upp föreställningar som lockar publik, blir det genast fart på fördömandena. Politiker ska inte lägga sig i.

Ur ett demokratiskt principiellt perspektiv är hållningen utmanande. I en demokrati styr folket via sina valda företrädare och har därmed möjlighet att både lägga sig i och avgöra hur pengarna används. Att fritt delta i samhällets kulturella liv och att njuta av konst är en del av de mänskliga rättigheterna. Att få betalt för att utöva just sitt konstnärskap är det inte.

Men det är det principiella demokratiska förhållningssättet. Ser man till hur det bör fungera i praktiken gäller samma sak inom kultursektorn som inom övrig offentligt finansierad verksamhet. Det blir oftast bäst om byråkraterna får styra den dagliga verksamheten. Det blir bättre om de rent konstnärliga besluten överlämnas till dem som är professionellt konstnärligt ansvariga: vilka pjäser ska spelas, vilka utställningar ska genomföras, vilken dirigent ska kontrakteras.

Det finns dessutom principiella skäl till en än större frihet för utövare inom den kulturella sfären, även om de har offentligt stöd eller ingår i en offentlig verksamhet. Det handlar om att undvika att den offentligt finansierade kulturen används som ett redskap för den politiska majoritet som styr.

Men det betyder inte att politiken helt ska avstå från att lägga sig i. Begreppet ”armlängds avstånd” kopplas i huvudsak samman med den kulturpolitiska modell där det offentliga visserligen fördelar pengar, men genom oberoende stiftelser och organ. I den svenska kulturpolitiken har dock traditionen snarare varit att det offentliga varit arkitekten som med planer och inriktningar presenterat ritningar för den offentliga kulturpolitiken.

Det är en rimlig balans. Verksamhetens inriktning och de ekonomiska förutsättningarna är en fråga som kräver en uttryckt politisk vilja. Ska kulturen vara tillgänglig för alla, eller ska den i praktiken bara vara tillgänglig för de mest intresserade? Om det finns en konflikt mellan en hög konstnärlig kvalitet och möjligheten att nå en bred publik, var ska balansen ligga? Ska kulturen sträva efter att nå nya grupper eller inte?

Ibland blir det uppståndelse kring olika verk, det kan handla om statyer som speglar omoderna värderingar eller målningar som väcker anstöt. I dessa fall borde kulturens företrädare oftare ta debatt i sak, istället för att reflexmässigt som en sergeant på en kaserngård skrika armlängds avstånd så fort någon har synpunkter. För det är möjligt att man kan hålla avståndet till politiken, men distanserar man sig från medborgarna är den offentligt finansierade kulturen illa ute.