Anna Ardin är tragiskt nog inte den enda som i veckan har svajat kring demokratibegreppet.
Från en frände på min politiska planhalva var otydligheten kring diktaturen Saudiarabien en sorglig uppvisning. Det förminskar emellertid inte Ardins ansvar.
"Kuba är varken svart eller vitt", hävdar hon och ber oss nyansera bilden av diktaturen. Hon påstår att det finns ett brett stöd för regimen och "i jämförelse med andra fattiga länder [...] så är livskvalitén för Kubanerna hög."
Anna Ardin, antingen har man fria val eller så har man det inte. Antingen fängslar man oppositionella eller så gör man det inte.
Polemisera mera
Bilden av Kuba behöver inte nyanseras. Den behöver polemiseras. Fortsätt gärna handels- och kulturutbytet med dessa länder. Kontakt med andra länder urholkar på sikt tyrannens herravälde. Men försök inte relativisera det politiska förtrycket.
Amnesty International publicerade den 1 augusti den senaste i raden av arresteringar av samvetsfångar, låt vara att fången kort därefter släpptes.
Human Rights Watch påpekar att "Kuba fortsätter att vara det enda landet i Latinamerika som kuvar praktiskt taget alla former av politiska meningsskiljaktigheter. Regeringen påtvingar politisk konformism med användande av trakasserier, kränkande övervakning, hot om frihetsberövande och reserestriktioner" [min översättning]
Inte höger-vänsterfråga
Anna Ardin försöker göra detta till en höger-vänsterfråga: "Minsta kritik mot landets styre, gör att man anklagas för att vara nyliberal. Och minsta försvar för sådant som faktiskt fungerar, gör att man anklagas för att vara kommunist." Skillnaden mellan demokrati och diktatur har inget med höger eller vänster att göra.
Det handlar om yttrandefrihet, fria val och respekt för mänskliga rättigheter.
I tyrannernas ledband
Det finns ingen anledning att nyansera eller relativisera bilden av de tyranner som förnekar sina medborgare dessa grundläggande värden, eller de ledarskribenter som går i tyrannernas ledband.