Regeringen, som redan har lovat mer pengar till försvaret, gick i torsdags ut och deklarerade att det är dags att skaffa kryssningsrobotar till de nya Gripenplanen.
Tanken på Gripenplan bestyckade med kryssningsrobotar fick mången försvarsvän att jubla och andra att bli upprörda, med närmast panikartade reaktioner. Svenska freds- och skiljedomsföreningen menade att en sådan anskaffning riskerar att fördjupa sprickan mellan öst och väst eftersom det är en tydlig signal om en offensiv politik.
Likaså språkröret Åsa Romson (MP) visade upp partiets milt uttryckt naiva inställning till försvaret i en intervju i Sveriges Radio på torsdagsförmiddagen. Hon sade att en satsning på svenska kryssningsrobotar skulle vara ett steg i en kapprustning, vilket skulle trigga andra länder att rusta upp sina försvar ytterligare.
Om det vore som Romson säger, varför valde då inte andra länder att följa Sveriges snabba nedrustning?
Att försöka dra parallellen till kapprustningstiden är inte bara långsökt, utan även felaktigt.
För det första har Rysslands upprustning pågått under många år.
För det andra skulle den ryska politiska ledningen knappast låta sig skrämmas av några extra kryssningsrobotar till det, med ryska ögon sett, närmast obefintliga svenska försvaret. Om så vore fallet är nog skadan redan skedd, ty både Finland och Natolandet Polen besitter redan kryssningsrobotar. Detta faktum torde i sådana fall vara betydligt mer oroande för de ryska generalerna.
Ett inköp av kryssningsrobotar kan visserligen låta både kontroversiellt och verka vara i överkant. Men om det svenska försvaret ska kunna fungera effektivt måste det utvecklas i takt med den nya tekniken. Sverige försvaras inte endast på svenskt territorium om en militär konflikt skulle uppkomma, oavsett hur mycket maskrospartiet önskar detta. Det är avgörande att kunna sätta press på fiendemakten och att kunna slå ut viktiga mål.
Regeringens utspel är visserligen ett köttben åt landets försvarsvänner, men det är ingen tillräcklig lösning på försvaret. Sådana vapen är visserligen mycket effektiva, men det krävs också att de får möjlighet att användas.
Om det ska finnas någon anledning att ha ett bra flygvapen måste det också kunna skyddas. Så är i dag inte fallet. Det svenska luftvärnet har ingen möjlighet att försvara svenska flygbaser och det luftvärn som finns måste moderniseras till ett långräckviddigt sådant. Glädjande nog har Moderaterna föreslagit att ett införskaffande av ett långräckviddigt luftvärn ska tidigareläggas.
Det besked Romson, liksom Vänsterpartiet har gett om försvaret, visar med all önskvärd tydlighet vilken utveckling det svenska försvaret riskerar att ta vid ett eventuellt regeringsskifte. Får vi miljöpartister i regeringen kan Sverige glömma ökade försvarsanslag, kryssningsrobotar och ett nytt luftvärn. Och då är dagens viktiga försvarsdebatt bortkastad.