Allt fler väljer att hoppa av sina uppdrag inom regionalpolitiken, skrev GA om på nyhetsplats i går. Alla verkar ha sina egna teorier om vad det beror på, teorier färgade av deras egna erfarenheter. Som miljöpartisten Daniel Bergvall som projicerar sitt eget missnöje med den politiska beslutsgången på andra och ser samma missnöje som en anledning att många andra hoppar av.
Visst kan det finnas ett sådant missnöje. Men vad beror det på, i så fall, att missnöjet är större i dag än vad det var förr? Vad är det som har förändrat sig? För jag tror ju inte att det finns så mycket större skäl för missnöje i dag.
Själv tror jag att avhoppen har mer samband med hur partierna har förändrats. För tre decennier sedan var omkring en medborgare av fem medlem i ett politiskt parti. Partierna var verkliga folkrörelser med bred förankring och rekryteringsbasen till förtroendeuppdrag var mycket stor. Nya förmågor kunde få tid på sig innan de kastades in i hetluften och var oftast relativt väl förtrogna med den politiska beslutsprocessen och kulturen när de tog plats i fullmäktige eller någon nämnd.
I dag har partierna blivit fler. Men medlemmarna har ändå blivit färre. Och det är stor skillnad. I dag är bara omkring en av femtio medlemmar i ett politiskt parti. Partierna gör allt mindre skäl för benämningen folkrörelser.
Medlemstappet gör att partierna mer och mer får karaktären av intresseklubbar för förtroendevalda. Den partiinterna basen för rekrytering till förtroendeuppdrag har blivit mycket smalare. Det gör vägen till ett förtroendeuppdrag mycket kortare och partierna söker även bland icke medlemmar efter goda förmågor med (förhoppningsvis) rätt värderingar som kan tänka sig att bli kommunal- eller regionalpolitiskt aktiva.
Jag tror helt enkelt att det i dag är vanligare att man blir förtroendevald utan att vara riktigt klar över vad man ger sig in på och utan att vara helt införstådd med hur den politiska processen faktiskt går till och vilka krav och uppoffringar det innebär. Hur politik fungerar kan man delvis lära sig, men det är också en insikt som man egentligen måste ta till sig i en nästan osmotisk process. Man suger liksom åt sig det genom att vistas och umgås i partipolitiska miljöer. Och det sker inte i en handvändning.
Jag tror inte att det är så lätt att komma runt problemet. Kommunal- och regionalpolitiska uppdrag är krävande – och de blir bara mer krävande ju fler uppgifter som kommunerna tar på sig eller blir pådyvlade av staten. Att vi ska få en renässans för partierna som breda massrörelser tror jag inte på, i en tid då människor snarare väljer att engagera sig i enskilda, avgränsade frågor.
Det är sant att avhoppen kan bli ett problem för den demokratiska processen. Det är också sant att vi har de politiker vi förtjänar. Vilket är precis vad vi får när alltför få väljer att engagera sig partipolitiskt. Tyvärr.