Det har alltid funnits ett ifrågasättande av Almedalen och vad det egentligen ger tillbaka att vara här. Det lite trista är att de flesta kritiker mäter resultatet i hur mycket utrymme man får i medierna. Som om det vore det enda som betyder något.
I går hade Dagens Nyheter ägnat stort utrymme åt Almedalen som fenomen. Här återgavs den kritik som kommit fram av bland andra Erik Lakomaa, politisk konsult och forskare vid institutionen för marknadsföring och strategi vid Handelshögskolan i Stockholm. Han menar att det i stort sett är bortkastade pengar att satsa på närvaro i Almedalen.
I kulturdelen sågas Almedalen hårt av DN:s kulturchef, Björn Wiman. Han resonerar i och för sig klokt kring dilemmat att politiken styrs mer och mer av pr-konsulter än av politisk ideologi. Men när han beskriver Almedalsveckan som en vecka där "landets politiska och kommunikativa elit" samlas för att "ytterligare blöta upp gränserna mellan sig under en veckas vilt festande i Almedalen", förstår man att han inte riktigt vet vad han talar om. Något som bekräftas några rader längre ner där han avslöjar att han aldrig själv varit närvande under Almedalsveckan.
För är det något som karaktäriserar Almedalen så är det hårt arbete, från tidig morgon till sen kväll. Visst avslutar många dagen på en restaurang eller ett mingel, men det blir knappast några vilda fester.
Av någon anledning är detta gemensamt för de mest tvärsäkra kritikerna. De har aldrig varit i Almedalen av nån sorts princip att inte beblanda sig med makten.
Och det är klart, det ger mer cred att vara emot, ställa sig vid sidan om och hävda att man är fri till skillnad mot alla andra som låtit sig köpas av ett glas rosé. Men det blir lätt löjeväckande när man beskriver något på ett sätt som få, eller ingen, som faktiskt varit här, känner igen.
Dagens Nyheter hade också i kulturdelen en intressant debattartikel av författaren Kristofer Ahlström. Författaren som uppmärksammats för sin bok "Bara någon att straffa" som utspelar sig på Gotland.
Även Ahlström har viktiga poänger men jag blir så oerhört provocerad av den bild han förmedlar av ett Gotland som är helt folktomt utom på sommaren då rikemansfolket kommer och tar över hela ön.
Jag känner inte igen mig i denna bild.
Jag vill inte bli stämplad som hjärntvättad av Tillväxt Gotland för att jag har en helt annan bild av Gotland.
Som pricken över i:et beskrivs vi som är födda här som "urbefolkningen" (!?). Det påstås vidare att denna urbefolkning inte längre har råd att bo innanför murarna i Visby.
Jag bara.... va?