LEDARE
En gemensam nämnare för dem som i allra skarpaste ordalag fördömer och förlöjligar Almedalsveckan är: de har inte varit här.
I lördags fanns ingen hejd på Staffan Heimerson när han spydde sin galla över veckan: ”Alla är där. Utom den person som bäst av alla symboliserar jippot: Benito Mussolini – korporativismens mest framgångsrike utövare”. (Aftonbladet 28 juni).
Går det att ta till ett högre tonläge? Jodå, ett par rader ner liknar han umgänget under Almedalsveckan med incest.
Fräscht.
Jag läser ivrigt vidare för att hitta vändningen där han ska förklara att han driver med läsaren. Den vändningen kommer aldrig. Däremot finns det en kärna av relevant kritik och argumentation kring att makten och granskarna inte bara jobbar med sina traditionella roller utan dessutom håller på med underhållning i form av DJ-battles och annat.
Men när kritiken ramas in av myter om detta eviga rosévin som anses flöda genom Visbys gränder då faller även den relevanta kritiken. Om man inte balanserar sin kritik med att visa att man vet vad det handlar om, då sätts trovärdigheten ur spel.
Bra är till exempel att man vet att Almedalen är en park, så säger man att man ”är i Almedalen” bör man alltså befinna sig i nämnda park om man inte vill bli anklagad för att fara med osanning. Däremot kan man säga att man är på Almedalsveckan och då befinna sig i stort sett var man vill.
Några säger Almedagen, det är inte heller rätt.
Men åter till allvaret.
Kritiken mot Almedalsveckans utveckling till ett ”politikens Kiviks marknad” är som sagt både intressant och relevant. Inte minst med tanke på kostnader det är förenat med att ha arrangemang här.
Boendet är svindyrt och måste bokas år i förväg, resan hit är inte gratis, plus att man ska ha en plats för sitt evenemang.
Här finns därför en paradox i att påstå att veckan är öppen för alla. Ja, den är i det i teorin men inte i praktiken.
Men för de som beordras eller frivilligt är här för att jobba en vecka är det nog svårt att känna igen sig i bilden av rosépimplande, nattsuddande och seminarier som egentligen inte fyller något syfte utan bara är ett alibi för att få frottera sig med makten.
De flesta jobbar hårt från tidig morgon tills man stupar i säng sent om kvällen.
Visst det finns mingel där det bjuds på vin om man är inbjuden men där handlar vitsen mer om sista ledet i ordet rosémingel än det första.
Att måla upp Almedalsveckan i ett rosa skimmer åt andra hållet är så klart lika illa.
Den som bäst lyckats beskriva Almedalens själva kärna tycker jag är Magnus Ljungkvist , Almedalsveteran Magnus Ljungkvist, grundare Almedalsbloggen/Makthavare.se och Almedalsveteran, som i tidningen Dagens samhälle skrev: ”Almedalsveckan är en världsunik folkbildande institution där 20 000 personer folkbildar sig på 3 000 seminarier. Och en helt annan parallell vecka där journalister vimlar och tar bilder av varandra”.
Om man inte lämnar journalistbubblan under sin Almedalsvecka eller rent av aldrig varit här, då tycker jag att man också ska hålla nere de värsta brösttonerna.
Till er som är här för att medverka eller bara uppleva Almedalsveckan, för första eller femtielfte gången: Varmt välkomna hit!
Vi ska försöka se till att det traditionella Almedalsvädret hittar hit innan veckan är slut.