Kristdemokraterna är i först ut i Almedalsveckan i morgon söndag. Det är ett parti i kris. Det balanserar inte längre på fyraprocentsspärren till riksdagen. Det hänger sig klösande kvar strax under kanten till avgrundens djup.
För ett och ett halvt år sedan utmanades Göran Hägglund om partiledarposten. Man kan tycka att det borde ha skakat liv i honom. Det är drygt nio år sedan han först valdes till partiledare. Men erfarenheten tycks snarare verka paralyserande. Han tycks ha blivit tystare och ännu försiktigare.
Jag minns fortfarande ett mycket intressant seminarium som Kristdemokraterna arrangerade i Almedalen för fem år sedan. Temat var trygghet och figurerade gjorde bland annat författaren och teologen Ann Heberlein och psykiatrikern David Eberhard.
Jag minns framförallt Eberhards analys, eftersom den hade de största politiska implikationerna.
Eberhard skilde på yttre och inre trygghet. Sverige lägger oerhörda resurser på yttre trygghet för medelklassen. Men ju mer världen madrasseras, ju mer i grunden starka människor vänjer sig vid att överlåta ansvar på andra, desto mer osäkra blir de på sig själva. Jakten på yttre trygghet för medelklassen skapar en inre otrygghet.
Samtidigt får de som verkligen behöver samhällets stöd, de som verkligen är utslagna, ofta inte den hjälp de behöver.
Men Kristdemokraterna har aldrig förmått att dra konsekvenserna av dessa tankar. Politiskt är Kristdemokraterna lika fokuserade på medelklassens trygghet som alla andra partier. Och partiets inre otrygghet och oro för framtiden har lett till att man aldrig har satt ner foten och bestämt sig för vad man är för slags parti. Och man har inte vågat att på allvar stå för de ståndpunkter där man skulle kunna bli en kontrast till alla de partier som samlats i det politiska mittfältet.