Under den senaste tiden har flera skribenter skrivit om medelklassen med fokus på att den är trött på att shoppa och betala lite skatt och istället är beredd att engagera sig politisk genom att sluta shoppa och betala mer skatt.
Det skrivs mycket om erkännande av privilegier och en vilja att avsäga sig dessa men litet om just klass och viljan till politisk handling.
Precis som skribenten Jonas Wikström skriver i sin blogg har det som benämns som medelklassen i Sverige alltid tillhört den röda delen av den politiska skalan för mig. Jag kan inte se någon större motsättning i att engagera sig politiskt och samtidigt vara intresserad av inredning och sitt hem.
De ökade klassklyftorna har lett till att vissa av oss har problem med att välja kakel medan andra inte ens har ett tak över huvudet. Men även vi, som bekänner oss till den röda delen av den politiska skalan, påverkas av kapitalism och behovet av att konsumera.
Moralism
Men när vänstern ägnar sig åt kritik av enskildas konsumtion är det risk för moralism istället för politisk förändring. Vänstern borde återgå till en kritik av produktionen istället för att skapa motsättning mellan de som inreder sitt hem och de som engagerar sig politiskt.
Vänsterpolitiken ska inte hänvisa till lösningar som att köpa ekologiskt och begagnat. Konsumtionen som väg till ett bättre samhälle gör det svårare att minska konsumtion.
Dock är det svårt att helt avfärda konsumtionskritik. Den kan vara bra för opinionsbildning, samtidigt som fokus där bara är rätt om vi tror på det kapitalistiska systemet och konsumtionen i sig.
En förutsättning för konsumtionskritik är också att ha resurser att konsumera mindre eller köpa rätt varor vilket alla inte har.
När vi skuldbelägger, och håller enskilda ansvariga för konsumtionen går vi i fällan kapitalismen gillrat. Den där de individuella handlingarna ersätter de kollektiva.
Heminredning
Även inställningen att “kärleken till att inreda ett hem är förbehållet medelklassen” är djupt problematiskt. För vad är det, om inte klassförakt att anta att arbetarklassen inte kan älska att inreda sitt hem?
Skulle arbetarklassen vara mindre intresserad av sin omgivning? Alla har inte tid eller pengar att inreda sitt hem med teppayanakihäll eller betongbord. Men det är inte bara medelklassen som har ”en känsla för stil”.
Det i sig är en konstruktion för att skapa ytterligare fördomar om arbetarklassen och skapa en ytlig skillnad mellan arbetar- och medelklass, för att hålla dem på plats istället för att uppmana till att krossa klassklyftor.
Jag håller med Jonas Wikström när han 8 januari skriver “Det är inte konsumtion för privat tillfredsställelse som är i vägen för en radikalisering av medelklassen, utan konsumtionen av de egna gräddfilerna när man inte vågar lita på att den gemensamma välfärden kommer att fungera, när man märker att det inte finns någon politisk idé om att lösa saker tillsammans.”
Produktionsförhållanden
När vi enbart engagerar oss i förkortningen av den egna föreskolekön och inte nedläggningen av förskolor, skolor och bostadsbyggen i vissa områden.
När vi nöjer oss med att vara “medvetna” om vilka varor vi köper snarare än att ifrågasätta och jobba mot produktionsförhållandena bakom varorna vi (inte) köper.
När vi bestämt oss för att vi har det bra och tryggt. Det är då det händer.
När vi är nöjda förlorar vi.