I gårdagens replik på Gotlands Folkblad utmålar Henry Lindkvist mig som prinsessan på ärten som inte tål att ifrågasättas. Men det finns gränser för hur mycket antydningar och spekulationer man tål, även från ett stolpskott.
För det första är det svårt att misstolka Henry Lindkvist när han i en och samma text fick det till att jag tycker det var bra att Sverigedemokraterna (här får de extra uppmärksamhet igen!) har tillkommit i den svenska politiken, sen ställer han "vi som är fredsvänner" mot "borgerliga ledarskribenter".
Detta är dravel enligt mig och kanske Henry Lindkvist ska lyssna till sitt eget råd och tänka lite på hur han själv formulerar sig?