Det gläder mig att Håkan Ericsson försöker nyansera debatten i sin replik i går.
Däremot fortsätter han att hävda sin övertygelse att det är regeringens akt och mening att Filip Lidblad med flera ska drabbas på det sätt de gör.
När jag lyssnar på vad politikerna säger och gör, samt läser regelverket, står det svart på vitt att är man sjuk så är man sjuk.
Jag frågar mig då vilken rättssäkerhet har en medborgare som vill få sin sak prövad? Hur kan den medicinska bedömningen väga så lätt jämfört med byråkraternas? Varför hörs inga protester från till exempel förvaltningsrätten där politiker av alla färger sitter som nämndemän? Hur kan de lita så blint på myndigheten gentemot läkarna i sjukvården?
För mig är verkligheten fortfarande inte svartvit och ingen fråga jag ställer kan enögt besvaras med att allt hade varit felfritt med en annan regering.