Kollektivt tvång är förkastligt
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Debatten ger mig tillfälle att utveckla mitt resonemang och inte minst, vänsterns syn på fackligt arbete, företagens villkor och fackligt-politiskt arbete blir än mer tydlig.
Jag vill också tacka Ulf Persson för lektionen om LO och TCO. Även Lisa Kalströms analys är att min inställning grundas på okunskap. Och visst, vi kan ha en tävling i vem som är mest begåvad men för mig betyder inte olika åsikter att den ena är smartare än den andre.
Min huvudpoäng är så oerhört enkel: vi tycker olika och måste få vara fria att göra detta!
Vad är det som är så svårt med att acceptera det enkla faktum att alla fackliga medlemmar inte röstar vänster? Vad är det som är så farligt med att erkänna att det är ett problem att facket utgör stödpatrull till ett politiskt parti?
Både Ulf Persson och Lisa Kalström tar upp LRF som en stödfunktion till centerpartiet. Sanningen är att LRF är mycket noga med att stå politiskt fria, från centern likväl som andra politiska partier. Det tycker jag är ett sundhetstecken. Att sedan många LRF-medlemmar röstar borgerligt är en annan sak, de som inte gör det ska inte tvingas stödja ett politiskt parti de inte sympatiserar med.
Och tänk att jag är helt övertygad om att det finns en hel del företagsledare som röstar vänster!
Ulf Persson, Lisa Kalström och Ronnie G Lundin är övertygade om något annat, att vänsterpolitiken är den bästa för svenskt näringsliv och förutsättningarna för de anställda på arbetsplatserna. Ingen tar ifrån dem detta, därför är det att slå in öppna dörrar att försvara sin position.
Partipolitik ska föras på den politiska arenan, fackligt arbete på arbetsplatserna. Den som vill bilda politiska grupper inom ett fack har fritt fram att göra det, men kollektivet ska inte tvingas att supporta ett parti man inte sympatiserar med.
Som medlem i facket förväntar man sig att ens förtroendevalda ska jobba för medlemmens bästa på arbetsplatsen, inte föra en politisk kamp ovanför medlemmarnas huvud.
Det är i valet till riksdag, kommuner och landsting som denna kamp ska föras. Om det vore så självklart att vänsterpolitiken är var anställds önskedröm så hade vi inte haft två likvärdiga block som slåss om makten.
Varför är det så oerhört provocerande för somliga att utrycka denna självklara ståndpunkt?