Det stora samtalsämnet bland ekonomer och somliga politiska analytiker när jag nyligen var i London var Thomas Pikettys faktaspäckade bok ”Capital in the 21:th Century” (Kapitalismen i tjugonde århundradet).
Boken har synnerligen välförtjänt fått beröm för att Thomas Piketty lyckats så väl med att ta fram hårda basfakta över inkomster och förmögenheter i en lång tidskedja om ett stort antal länder. Med detta som grund har han övertygande visat hur de rika blivit rikare och samlat på sig allt mera koncentrerad förmögenhet.
Och att vi nu lever i en i det stora hela lika ojämlik och förmögenhetsorättvis värld som på 1800-talet då Honoré de Balzac skrev lysande om girigheten i romaner som Pappa Goriot och Förlorade illusioner. Bara under en kortare period andra halvan av 1900-talet skedde en utjämning av inkomster och förmögenheter. Den tillfälliga trenden har nu åter förbytts i allt större inkomst- och förmögenhetsklyftor.
Kapitalet växer snabbare
Pikettys förklaring är att förräntningen på kapitalförmögenheter är högre än den generella ekonomiska tillväxten. De mest förmögnas kapital, koncentrerat till allt färre synnerligen förmögna, växer snabbare än löneinkomsterna.
Dessa förmögenheter går i arv och förstärker orättvisorna. Något som även pragmatiska liberaler och andra progressiva menar är ett starkt argument för att ha en arvsskatt som hyvlar av åtminstone de värsta av dessa växande förmögenhetsorättvisor.
Pikettys bedömning är att värdestegringen på kapital även framöver kommer att ligga över den generella ekonomiska tillväxten. Han gör därför prognosen att vi kommer att se orättvisor och förmögenhetsklyftor fortsätta växa i flertalet länder. Han tror med andra ord att vi får se vidgade klyftor om vi inte politiskt gör något åt det.
För egen del föreslår Piketty en internationell kapitalskatt som skulle kunna modifiera och minska trenden mot allt större klyftor och allt större obalans i makt och ägande.
Superrika
USA är, vilket ekonomiprofessor Paul Krugman berört i flera av sina läsvärda kolumner i New York Times, det kanske tydligaste exemplet på hur makten över samhället i allt högre utsträckning gått och går över till de superrika.
De ger miljardgåvor till republikanerna men också i många fall till demokraterna och deras ledande politiker och förväntar sig i gengäld en politik som skyddar deras intressen. I stort sett samma trend finns även i det allt mera klassorättvisa Storbritannien. I Sverige har vi ännu inte riktigt samma utveckling. Men ostridigt är att utvecklingen de senaste årtiondena går i samma tråkiga och växande ojämlika riktning.
Också här i Sverige har vi avskaffat skatter som syftar till att skala av lite av de rika (förmögenhetsskatten, arvsskatten, fastighetsskatten) med motivet att stimulera investeringar och företagande. Det har gjort de redan rika ännu rikare. Mellan 2006 och 2012 ökade exempelvis inkomsten för tiondelen med de högsta inkomsterna hela 21 procent medan låginkomsttagarna fick mindre än hälften.
Verkligheten hinner ifatt
Tyvärr vågar inte heller Socialdemokraterna driva en nämnvärt annorlunda linje i tron att det skulle riskera en sannolik valseger i höst. Men i längden håller det inte. Förr eller senare lär Socialdemokraterna och andra på vänsterkanten tvingas tala om de ökande inkomst- och förmögenhetsklyftorna i Sverige. Och även göra någonting åt de växande orättvisorna.
Ty verkligheten är sådan att den tenderar att hinna ifatt även den som för stunden väljer att blunda för realiteter och hårda basfakta. Och den makt som dessa förmögenhetsorättvisor i sin tur leder till. Stora förmögenheter generar inflytande, i miljardärernas USA och Storbritannien, i oligarkernas Ryssland, och så även i Sverige.