Det råder vänteläge i världspolitiken sommaren 2012. I Syrien fortsätter mördandet, utan att någon försöker stoppa Assadregimen, som tvärtom får sina vapenförråd förnyade av Ryssland.
I Egypten klamrar sig generalerna kvar vid makten, utan större protester från omvärlden. Klimat- och miljöfrågorna har bordlagts i väntan på bättre tider. Både Obama och Merkel uteblir från FN:s stora miljökonferens i Rio de Janeiro.
Europas dåliga affärer
Obama har presidentvalet i november att tänka på, och tar inga risker vare sig i Syrien eller Rio. Att lova något i klimatfrågan som inte Kina vill ställa upp på är inte populärt i USA. Och i Kina förbereder man som bäst ledarskiftet i höst.
USA och Kina irriterar sig över att Europa inte får ordning på sina affärer och kan bidra till tillväxten i världen. Båda gör så gott de kan för att uppväga bortfallet från Europa, men åtminstone USA:s möjligheter är begränsade. Den uteblivna draghjälpen från Europa minskar Obamas chanser att bli återvald.
Merkel förbereder sig för EU:s toppmöte den 28 juni, som lika litet som tidigare toppmöten lär lösa Europas problem. Det blir alltmer tydligt att hela Europabygget måste ritas om. EMU, den gemensamma valutan, var en felkonstruktion från början, därför att den inte tog hänsyn till olikheterna i de länder som inbjöds att delta.
Euron låste tvärtom fast skillnaderna, och tog ifrån ländernas regeringar de verktyg de hade behövt för att korrigera olikheterna: En självständig ränte- och växelkurspolitik, till viss del även möjligheten att föra en egen budgetpolitik. Nu hotar spänningarna att spränga hela systemet.
Man kan gå ännu längre tillbaka i tiden och fråga sig: Var det verkligen rätt tänkt att införliva fattiga agrara länder med svaga politiska system i ett välorganiserat nordeuropeiskt block, dominerat av Tyskland och andra rika industrinationer, och därmed utsätta dem för en konkurrens som de ännu inte var mogna för? Samtidigt som EU:s regleringar förryckte den inhemska produktionen genom subsidier av olika slag.
Plundringen av Grekland
Ingenstans syns följderna av detta tydligare än i Grekland. Idag inbjuds grekerna att köpa utländska grönsaker i Lidl-varuhus, sedan landets egna produkter konkurrerats ut eller säljs svart för att undvika skatter.
Den småskaliga industrin har gått samma öde till mötes, eller är på väg att slås ut av billigare utländska varor. Vad är då EU-ledarnas recept till ett Grekland där statskassan är tom och var fjärde går arbetslös?
Jo, att skära ned den offentliga sektorn och sälja ut statens tillgångar! Men när Tyskland och Frankrike hade ekonomiska problem i början av 2000-talet lät man underskotten öka, i strid med Maastrichtavtalets regler. Den nygamla regeringen i Grekland (bestående av det korrumperade högerpartiet Ny demokrati, som styrde landet 2004-2009, med stöd av resterna av socialdemokraterna, PASOK) förväntas nu "rädda" Grekland genom att på nytt öka klyftan till det rika Europa.
Rädda tyska storbanker
Samtidigt ska Grekland räddas från grekerna, som inte förstår sitt bästa. En del greker misstänker rentav att syftet med EU:s miljardöverföringar inte är att rädda Grekland utan att rädda de tyska storbanker som spekulerat i grekiska statspapper. Spanjorerna misstänker detsamma.
Om världen väntar på vägledning från Europa lär den få vänta ett bra tag. Enda ljusglimten är det massiva maktskiftet i Frankrike.
Nya idéer är på väg, men det kommer att ta lång tid att reformera ett Europa som försvurit sig åt Marknaden och förlorat kontrollen över rubbet. Räkna med nya kriser innan Europa står på stabil grund igen.