Säkerheten i Östersjöområdet och Östra Europa har hamnat i fokus efter Rysslands annektering av Krim i början av året. Svensk beredskap behöver inte bara vara god för att skydda det egna territoriet, utan även för att kunna leva upp till solidaritetsförklaringen från 2009. I händelse av en kris i vårt närområde ska vi bistå och inte stå passiva.
För att Sverige ska kunna agera i praktiken krävs nära försvarsutbyte med andra likasinnade länder. Det sker bland annat genom samarbete med Nato sedan 1994, då Sverige gick med i Partnerskap för fred. Samsynen bland riksdagspartierna kring partnerskapet med Nato är bred, med undantag för Vänsterpartiet. Ändå är det som om varje konkret beslut för att samarbetet ska fungera och kunna vara verkningsfullt när det verkligen gäller mystifieras.
Ett exempel är att regeringen väntas godkänna ett avtal som möjliggör för Sverige att ta emot en snabbinsatsstyrka från Nato, vilket SvD skrev om på onsdagen. Ett tänkbart scenariot är till exempel om Nato skulle behöva försvara de baltiska staterna mot ett ryskt angrepp. Då är det inte mer än rimligt att Sverige har en välberedd ordning för vad som gäller. Det kan dessutom bara ske på villkoret att Sverige som värdland bjuder in.
Rapporteringen i sig bidrar till att upplysa om hur samarbetet med Nato är utformat. Det är bra. I onsdagens P1-morgon fördes dock en något missvisande diskussion om att Sverige skulle närma sig Nato i smyg. Det är en sak att många har varit ointresserade av samarbetet med försvarsalliansen, men det kan knappast ha undgått någon att Sverige har en försvarspolitik baserad på samverkan med andra och sedan 20 år ingår i partnerskapet med Nato.
Förändringen i det säkerhetspolitiska läget har dessutom gjort fördjupning av samarbetet än mer angeläget. I nuläget ligger inte medlemskap på förhandlingsbordet, men det är nästa naturliga steg. För även om ett fördjupat partnerskap är ett led i att täppa igen det säkerhetshål, Sverige annars skulle riskera att bli i Östersjöregionen, ger det inte garantier för Sverige att i sin tur få ta del av det kollektiva försvaret.
Att Nato-frågan nu hörs i debatten kan förhoppningsvis bidra till att förtydliga att Sverige på riktigt behöver bygga sin förmåga tillsammans med andra. Försvarsminister Karin Enström (M) talade på ett Folk och Försvar-seminarium i förra veckan och var då tydlig, på ett sätt som trots att det är Moderaternas linje ofta inte hörs särskilt högt, med att hon och partiet anser att Sverige bör gå med i Nato.
Det parlamentariska läget liksom opinionen, som i nuläget stöder partnerskap men inte medlemskap, är en realitet att förhålla sig till. Men det är positivt att försvarsministern visar politiskt ledarskap för att förändra den ofta mystiska bild som ges av vad ett svenskt medlemskap skulle innebära. För i grunden handlar det, som Enström uttryckte det, om behovet av att befästa och försvara våra värderingar: frihet och demokrati. Och då behövs mer samarbete och inte mindre.