Det kommer inte att bli något nytt globalt, bindande klimatavtal i Cancún den här veckan. Men det betyder inte att mötet behöver bli en upprepning av praktfiaskot i Köpenhamn i fjol. Förväntningarna är inte lika högt uppskruvade i år och insikten om FN-systemets begränsningar är större. Om Cancún blir en trampolin till nästa toppmöte, som hålls i Sydafrika 2012, måste det ses som ett litet framsteg.
I Sverige är den offentliga bilden av FN sedan årtionden tillbaka idealiserad. Det handlar delvis om den lilla statens upplysta egenintresse som tar sig uttryck i att verka genom den hävstångseffekt som internationella organisationer erbjuder. Men delvis rör det sig också om en selektiv historieskrivning som bara lyfter fram världsorganisationens förtjänster.
När FN förs på tal i miljö- och klimatfrågor kommer säkert många att tänka på den stora miljövårdskonferensen i Stockholm 1972 - den första i FN:s regi och på så vis banbrytande. Andra tänker kanske på toppmötet i Kyoto 1997 som ledde till bindande utsläppsminskningar och det protokoll vars åtagandeperiod löper ut 2012. Ytterligare ett exempel på framgång är överenskommelsen om bevarande av biologisk mångfald som slöts i Nagoya i slutet av oktober.
Fast man får inte glömma bort att Kyotomötet var COP3, där förkortningen står för Conference Of the Parties, partskonferens helt enkelt. I fjol hölls COP 15 i Köpenhamn och nu pågår som bäst COP16 - det sextonde mötet. Är det någon som minns klimatmötet i Bonn 1999, eller det i Delhi 2002? Nej, de flesta stora FN-sammankomster på klimat- och miljöområdet avslutas inte med storstilade beslut. Meritlistan på andra politikområden är inte heller så imponerande som man skulle vilja. Hanteringen av mänskliga rättigheter inom FN tål knappast dagsljus, för att nämna ett exempel.
Det brukar sägas om FN att världsorganisationen inte är mer än summan av sina medlemmar. EU är däremot en viktig global spelare i klimatfrågan, jämte USA, Kina och den handfull block av länder som positionerat sig i förhandlingarna. Sverige har ambitiösa klimatmål och de förstärks av EU:s gemensamma position. Det handlar inte bara om procentmålet om hur mycket utsläppen ska minska, utan även om bidrag till utvecklingsländer och att den juridiskt icke-bindande Köpenhamnsöverenskommelsen som trots allt kom ut av COP15 ska bli mer än en papperstiger.
Det återstår att se om EU lyckas driva på Kina och USA och överbrygga den misstro mellan rika och fattiga länder som försvårar uppgörelser i klimatpolitiken. Det mesta tyder trots allt på att förhandlingarna kommer att krönas av något genombrott. Säkert ett otillräckligt sådant givet omfattningen av klimatfrågan, men ändå ett steg framåt. Därför finns det all anledning att redan nu börja arbetet med att försöka nå större framgångar i Sydafrika 2012. Fast den riktigt obekväma sanningen är kanske att det regionala och lokala arbetet med att hejda klimathotet inte kan vänta in det stora klimatavtalet från världens ledare. Helt enkelt för att de kanske inte kan enas om det snabbt nog.