Försvagningen av facket, i betydelsen att allt fler väljer att stå utanför, diskuteras oftast med förklaringen att det beror på höjningen av a-kassan.
Nedgången började dock innan denna förändring och i senaste TCO-tidningen diskuterar frilansjournalisten Anna Danielsson Öberg kring detta. Hon har även skrivit boken "Facklig kräftgång" tillsammans med Tommy Öberg, en skildring av fackets tillvaro i en rad europeiska länder. Utvecklingen är så gott som exakt likadan i alla de länder de besökt.
Facket har ägnat sig åt förvaltande istället för att rekrytera nya medlemmar. Så kan slutsatsen kort beskrivas.
Vi behöver inte längre facket för att slåss för grundläggande rättigheter som semester och rättvisa lönesystem. Men för den skull råder knappast brist på fackliga frågor att ta tag i, och ganska enkelt hitta engagemang för.
Det talas om att tystnaden breder ut sig och just rätten till inflytande, medbestämmande och att som anställd bli lyssnad på är dagens grundläggande rättighetskrav man borde driva. För hur bistra företagsledare man än har är personalen alltid fler och tillsammans är man stark.
Rädslan att bli av med jobbet för att man ifrågasätter är just mest en känsla. Förvisso en känsla som många företag säkert gör en del för att förstärka, men att folk faktiskt får sparken för att de är kritiska på jobbet är trots allt väldigt ovanligt.
Och facket borde snarare stärkas i ett sådant klimat. De flesta av oss är trots allt fostrade i en stark facklig anda, men när medlemsnyttan inte längre är konkret och dagligen närvarande, försvinner motivationen.
Men liksom många företag har fackförbunden centraliserats, vuxit sig till stora och kostsamma organisationer som gör att medlemmen betalar medlemsavgift till något och någon man sällan eller aldrig ser något av.
Beslut och förhandlingar genomförs längre och längre bort från dem det berör, både gällande facket och företagsledning, detta tror jag är ett större hot mot facket än nivån i a-kassan.