Hanteringen av ett bygglov i Hamra där fastighetsägaren ville bygga ett bostadshus på en lantbruksfastighet är ett bra exempel på när stelbenta och hårdragna regler sätter käppar i hjulet för landsbygdens utveckling. Först ansågs fastigheten utgöra en ”ensamgård” och därför skulle dess kulturhistoriska värden värnas.
Sedan klagade en granne på det planerade bygget vilket helt talade emot gårdens isolerade läge som behövde skyddas. Efter många om och men, och myndigheternas erkännande att ärendet inte skötts särskilt bra, kunde bygget till slut inledas och de som ville bo kvar i bygden kunde bo kvar istället för att tvingas flytta.
Den här ryggmärgsreflexen kan man se lite över allt. Landsbygden är något som ska skyddas och utveckling ses som något som förstör. Den spontana reaktionen är att försöka hitta anledning att säga nej.
Ett regelverk som är väldigt stelbent och som inte bestämts för att skydda specifika värden utan utformats som en generell inskränkning är strandskyddet. De försök som gjorts för att lätta upp reglerna har snarare lett till hårdare tolkningar.
Här på Gotland har vi ett strandskydd som dessutom är naturreservat: Gotlandskusten. Detta vill förmodligen ingen riva upp i sin helhet men att det även på Gotland finns strandpartier där det utökade strandskyddet på 300 meter inte är relevant, står klart för de flesta.
Och de stränder som redan är ianspråktagna för att vi ska kunna njuta av dem i form av sol och bad, borde kunna hanteras med lättare hand än en orörd klippstrand där varje ingrepp skulle förstöra hela strandens karaktär och värden.
En förstörd kuststräcka går inte att återställa. Det vore förödande att riva upp strandskyddet generellt för Gotland. Generella pålagor och begränsningar är dock sällan bra. Vare sig det är åt det ena eller andra hållet. Ett avskaffande av det generella strandskyddet är ett av fem förslag som Centerpartiet presenterar i samband med årets Landsbygdsriksdag som just nu pågår i Örnsköldsvik. Istället ska kommunerna själva få ansvar att peka ut särskilt skyddsvärda områden.
Där efterfrågan är stor för att bygga och exploatera, eller där stora naturvärden eller betydande friluftsliv kräver det, ska särskild försiktighet råda och det nationella strandskyddet vara kvar. Här nämns Gotland och Stockholms skärgård som exempel.
Men även i dessa områden ska det bli lättare att få dispens i de fall där de värden som strandskyddet är menat att skydda inte skadas.
Det andra förslaget handlar om att förenkla för byggande utanför detaljplanelagt område. ”Principen i områden utanför tätorterna som saknar detaljplan borde vara att det som inte uttryckligen är förbjudet ska vara tillåtet” står det i förslaget.
Det tredje förslaget är att bygglovs-kravet för fler företagslokaler knutna till gårdsbyggnader ska tas bort. Det ska vara enkelt att bygga till ett kafé, en brygga eller en kanotuthyrning.
Förslag fyra är att avskaffa kravet på hotelltillstånd för pensionatverksamhet på landsbygden.
Femte förslaget är välbekant: att tillåta gårdsförsäljning av alkoholhaltiga drycker.
Att göra det enklare att bedriva verksamhet på landsbygderna och att onödiga regler och hinder ska ersättas med tydliga skydd och förbud där det verkligen behövs, är klassisk centerpolitik.
Kanske till och med en perfekt politik för landsbygden.