Katastrofval och ett maktskifte
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Statsminister Göran Persson hade inget annat än att redan på valnatten meddela att han nu avgår som socialdemokraternas partiordförande.
Socialdemokraterna förlorade tidigt kampen mot alliansen om vilken verklighetsbeskrivning som i väljarnas ögon ansågs mest trovärdig.
Sysselsättningen kom att bli den enskilt viktigaste frågan som denna gång kom att tippa över vågskålen till socialdemokraternas nackdel och den Reinfeldt-ledda högeralliansens fördel.
En politisk dagordningskamp som de regerande socialdemokraterna och statsminister Göran Persson definitivt förlorade redan i fjol och ytterligare så under våren 2006. Och som man aldrig sedan förmådde vända på i valspurten.
För lite om framtiden
Lägg därtill att socialdemokraterna i sitt valupplägg alldeles för mycket kom att fokusera på och söka väljarnas stöd för det man redan gjort i regeringsställning.
Och alldeles för lite och halvhjärtat brydde sig om att berätta vad man vill göra i framtiden och den 17 september sökte väljarnas stöd för.
En viss bekvämlighet i hela upplägget av valrörelsen från regeringspartiets och statsminister Göran Perssons sida gjorde dessutom att det aldrig riktigt ville lyfta för socialdemokraterna, utom möjligen allra sista vecka.
Också det faktum att Göran Persson - normalt en överlägsen retoriker - blott vid något fåtal undantag riktigt förmått visa lidelse och engagemang men desto mera bekvämhet, spelar roll här. Samtidigt är tio år som statsminister en lång tid och sliter på vem som helst.
Ung och hungrig utmanare
Bilden i media och i oppositionens agitation av en trött och geistlös statsminister kontra en ung och hungrig utmanare som Fredrik Reinfeldt gjorde också sitt till att socialdemokraterna förlorade makten efter tolv år.
Det ledande oppositionspartiet moderaterna gick fram med över tio procentenheter och nu nådde för dem historiskt starka 26,1 procent i väljarstöd.
Tillsammans med centerns 7,9 procent, folkpartiets 7,5 procent och kristdemokraternas 6,6 procent i väljarstöd räckte det för att bilda en majoritet och få 178 mandat.
Mot socialdemokraternas (130 mandat) och de två stödpartierna vänsterpartiet (med 5, 8 procent) och miljöpartiet (med 5,2 procent i väljarstöd) samlade mandatandel på 171 platser i den nya riksdagen.
Valdeltagandet sjönk inte som befarat, utan kom också denna gång att till slut hamna runt 80 procent. Kanske till och med någon tiondel högre än de 80,1 procents valdeltagande som fallet var i 2002 års riksdagsval.
Valrörelsen upplevdes vara tämligen ideologilös och breda väljargrupper tyckte att det var och är relativt små skillnader mellan de två alternativen.
Ett visst politikerförakt och sviktande trovärdighet för såväl regeringens (socialdemokraternas) prestationer (främst jobbpolitiken) under senaste mandatperioden bidrog nog också till att det slutliga valresultatet.
Så inte underligt då att statsminister Göran Persson redan på valnatten meddelade att han avgår som socialdemokraternas partiordförande.
Ingen given efterträdare
Vem efterträdaren blir är i nuläget högst oklart. Kanske biståndsminister Carin Jämtin, kanske Margot Wallström, nu EU-kommissionär.
Andra men mindre sannolika kandidater är finansminister Per Nuder eller möjligen samhällsbyggnadsminister Mona Sahlin eller en outsider som Thomas Bodström, justitieministern.
Men någon given finns inte efter Göran Perssons tolv år som partiordförande. Det hela är ytterst öppet.
Liksom hur det nu rätt svårt sargade socialdemokratiska partiet i Sverige ska komma igen och försöka formera en någorlunda kraftfull opposition gentemot den tillträdande Reinfeldt-ledda alliansregeringen.