I valrörelse har ett vägprojekt, förbifart Stockholm, tillåtits ta orimligt mycket utrymme i debatten. Nu pågår förhandlingar om densamma, men nu när landet kommer styras av en S-ledd regering är det en annan förbifart som borde stå högst upp på önskelistan.
Inför valrörelsen presenterade Stefan Löfven (S) tre mål för en ny regering: EU:s lägsta arbetslöshet år 2020, en jämlik skola som tillhör de fem bästa inom EU inom tio år och minskade inkomstklyftor, vilket ska leda till att de påverkbara hälsoklyftorna försvinner inom en generation. Bakom dessa tre mål finns en vision om ett helt annat samhälle. Full sysselsättning ger alla ett arbete och därmed trygghet och frihet åt alla. När fler får ett arbete att gå till ökar också de gemensamma resurser och vi kan ha en välfärd som är mycket mer än dess så kallade kärna. Det är ju trots allt inte kärnan som är det goda i en persika, utan det runt omkring.
En jämlik skola ger alla barn och ungdomar samma möjligheter i livet. En skola där klassamhället slutar istället för att börja. En skola där kunskap och demokrati lärs ut till alla. Bygger samhället starkt inför alla utmaningar vi står inför tillsammans. Att det kan skilja åtta år i medellivslängd mellan olika stadsdelar i samma stad säger något om det klassamhälle vi lever idag och det orättfärdiga i det. Minskade klassklyftor ger bättre och mer välmående samhällen för alla.
Under valrörelsen blev S istället en popcornmaskin som spottade ut förslag. Alla förslag var bra. Riktningen var den rätta. Men det S misslyckades med var berättelsen som gör helheten till något mycket större än summan av alla förslagen. Vägen är inte målet. Tyvärr är det många som inte tror att Socialdemokraterna kommer göra det man lovar. Politiken möter inte heller riktigt upp de tre mål som har satts upp. Retorik kan göra mycket, men oavsett vilken retorik som används för att beskriva ett förslag är ju det faktiska förslaget det samma.
På slutet av valrörelsen plockade S fram ideologin. Under flera års tid har ord som jämlikhet och klass varit bortrensat ur partiledningens vokabulär, de krafter som vill få bort vinster i välfärden har hållits tillbaka. Efter Europaparlamentsvalet började S prata mer om jämlikhet, feminism, antirasism och om att sätta ett stopp för ”guldruschen i välfärden”. Det var bra, men för sent. Väljarna är inte dumma.
Socialdemokratins problem kan sammanfattas med att man inte driver opinion utan följer den. Om S bestämt sig för att driva en tydlig politik för jämlikhet redan långt innan valrörelsen hade det politiska klimatet och sannolikt också valresultatet varit annorlunda. Nu saknades höger – vänsterkonflikt, vilket SD kunde utnyttja. Nu har S fyra år på sig att visa resultat. Att påbörja bygget av det jämlika och hållbara samhälle vi behöver. Förbifarten kanske behövs trots allt. Det är ju så trångt i mitten.