Kan man äta snabbfärjan och ändå ha den kvar?

Aptitlig? Ny väg för framtidens färjetrafik.

Aptitlig? Ny väg för framtidens färjetrafik.

Foto: Henrik Radhe

Politik2012-12-11 06:10
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.

Det finns en myriad av uttryck och citat som går ut på att det skulle vara vägen som är resans mål. Det kan vara sant för tågluffare och andra resenärer som vill uppleva något nytt. Det stämmer inte lika bra på årets 243:e resa till jobbet. Eller på årets 15:e färjetur till fastlandet. Tänk om du stoppar dem som är är på väg att försöka hitta en sittplats i färjans restaurangtorg – samtidigt som de balanserar en bricka med pyttipanna och ett plastglas lågpriscola omgärdade av nattsvarta fönster – och frågar dem om de tycker att resan är viktigare än målet. Hur många tror du svarar ja? Av dem som reser mer än en gång i halvåret?

Men jag har kanske fel. Själv har jag tagit för vana att nyttja skeppsbion, om den visar något som jag tror är uthärdligt, för att liksom försöka utradera känslan av att resa. Och jag är förvånad över hur få av mina medresenärer som gör mig sällskap i salongen.

Men jag tror ändå att det är få som kliver på färjan huvudsakligen för båtturens skull. De flesta är mest intresserade av att komma fram snabbast möjligt. Så det är klart att överfartstiden är viktig. Det är någonstans vid tre timmar som många resenärer börjar fundera på att byta ut bilen eller tåget mot en flygbiljett. Det är därför man planerar hutlöst dyra snabbtågssatsningar på fastlandet. Restiden spelar roll för val av färdmedel, för val av bostadsort och etableringsort och för var man gör affärer.

Men fart innebär ju också kostnader och koldioxidutsläpp. Kring dessa svårförenliga värden och konsekvenser har mycket av färjedebatten snurrat kring.

Därför tycker jag det är så intressant när någon försöker tänka nytt kring frågan, för att hitta lösningar som liksom förändrar hela ekvationen. Hur kan resan gå lika fort trots att man sänker farten? Hur kan vi sänka priserna utan att det blir dyrare för staten? Hur kan vi äta kakan och ha den kvar? Hur kan alla bli nöjda?

Därför tycker jag att de idéer som Nils Nordenbrink, Julia Bendelin och Pigge Werkelin presenterat är så intressanta. Idéerna presenteras mer utförligt i lördagens GA, men går mycket kort ut på att nya moderna men något långsammare färjor, i kombination med effektiv busstrafik, ska kunna ge korta restider, lägre biljettpriser och lägre utsläpp utan att statens kostnader ökar. Det är ju trots allt den totala restiden som är viktig, inte hur stor del av restiden som tillbringas till sjöss.

Jag hoppas att förslaget kommer att bemötas med den nyfikenhet och det intresse som det förtjänar. För färjestridens skyttegravar har väl ännu inte blivit så djupa att det inte går att kravla sig ur dem?

Och vem vet, om även staten tycker att lösningen är bra och konstruktiv så kan man kanske till och med utverka ännu högre anslag och ännu lägre frakt- och biljettpriser så att vi kan närma oss verkliga vägpriser.