Att Özz Nûjen hyrt Gutavallen och bjuder i alla gotlänningar till en gratis show under Almedalsveckan var en kul nyhet i gårdagens GA. Och initiativet är verkligen ett piggt grepp. Han må förneka att det är en aktivitet som direkt riktar sig mot Sverigedemokraterna, men man kan ju ha sina egna tankar om varför Özz Nûjen går upp på sin scen samtidigt som Jimmie Åkesson ska stå på en annan inte så långt därifrån.
Det är också tankeväckande att Özz Nûjen i gårdagens intervju ger uttryck för en inställning till partipolitiken – ja, rent ut sagt ett politikerförakt – som inte är så olikt det man kan finna hos Sverigedemokraternas sympatisörer. Alla etablerade partier sågas vid fotknölarna och avfärdas som oärliga. Özz Nûjens show är en typ av statsministerkandidatur och för GA förklarade han:
– Jag är trött på alla riksdagspartier som säger en sak och gör något annat. I det här vakuumet kommer en ny, ärlig statsministerkandidat.
Det sägs kanske med glimten i ögat, men jag tycker att det är en mer illasinnad glimt än Sveriges tämligen ärliga och okorrumperade politiker förtjänar.
Jag håller med Özz Nûjen om att Sverigedemokraterna är ett parti som söndrar Sverige. Men just i intervjun i GA så var han inte så värst uppbygglig själv.
Men jag kan ju inte förneka att Özz Nûjen har en poäng när han beskriver de andra statsministerkandidaterna – Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt.
– Jag talar mittemellan den osynlige mannen som pratar på söndagen och den sorgsne hunden som ju är på torsdagen.
Löfven vinnlägger sig verkligen om att hålla en väldigt låg profil i varje avseende. Han ska inte sticka ut det minsta, oavsett om det gäller maner eller budskap. Och allvaret är Fredrik Reinfeldt sköld och svärd. Förtroende ska vara både skydd och vapen.
Häromdagen talade jag med en kompis som besökt och medverkat vid den danska motsvarigheten till Almedalsveckan – Folkemødet. (På Bornholm mellan 11 och 14 juni.)
En påtaglig skillnad mellan dansk och svensk politik, som han upplevde där, är just humorn. I Danmark är humorn ett ofta använt och effektivt verktyg i den politiska debatten. I Sverige är det diskutabelt om humor och spiritualitet överhuvudtaget är en tillgång för en politiker. Man riskerar att uppfattas som oseriös och mindre trovärdig, om man är alltför rolig och underhållande. Åtminstone uppträder svenska politiker i gemen som att de tror att den risken finns.
Då slår mig en fruktansvärd tanke. Är min något magsura reaktion på intervjun med komikern Özz Nûjen ett symptom på att även jag är anfäktad av denna åkomma? Hjälp!