Vad är analysen av att stora delar av Stafva gård nu säljs till flera olika intressenter? Från flera håll får vi höra om trenden om att det krävs större och större gårdar för att bygga en ökad lönsamhet.
Eh? Jo, den trenden finns. Den är väl känd sedan mycket länge. Men Stafva är väl inget bra exempel? Gården var ju inte för liten för att vara lönsam. Tvärt om, Stafva är en riktigt stor gård som nu delas upp i mindre delar. Låt vara till köpare som redan har stora arealer.
Stafva hamnade i ekonomiska problem eftersom man modigt satsade på kommersiella projekt för att utveckla och utöka verksamheten, men kostnaderna blev för stora eller lönsamheten blev inte tillräckligt stor tillräckligt snabbt.
Om jag förstått affären rätt så behåller familjen von Corswant just de delar av verksamheten som orsakade ebb i kassan. Det visar återigen på mod och på att man tror på de produkter och den produktion man byggt upp. Jag hoppas att den optimismen inte visar sig vara obefogad, och inte bara familjens skull. Hela den agrara näringen behöver framgångsexempel och föregångare som visar nya sätt att skapa nya lönande företag.
Hur många gånger har vi inte läst om hur liten del av priset på matvaror som faktiskt kommer bonden till del? Som en råvaruproducent längst bort från marknaden, av varor som av köparna kategoriseras som utbytbara, kommer lantbrukaren i underläge. Strategin att kollektivt äga företag längre upp i produktionskedjan, ja den har väl varit sisådär framgångsrik.
Egna produkter, egna varumärken och egen identitet. Det kan vara makt och det kan vara ett framgångsrikt sätt att få bättre betalt. Att sälja en efterfrågad ost istället för att sälja mjölken till ett jättelikt mejeri som tillverkar billig industriost.
Ja, då kanske gården inte behöver vara så gigantiskt stor.
Att bygga en sådan verksamhet är förenat med både kostnader och risker. Men jag hoppas att det finns många därute som drömmer om och planerar sådana projekt.