Det är en fråga som kommer upp lite då och då. Knepig att svara på om man tänker efter. Principiellt och mänskligt är svaret Ja. I praktiken lutar det åt Nej.
Vad Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven än säger i olika sammanhang, så är det ett uttalande för partiet. De kan inte offentligt ta ställning i någon samhällsfråga utan att det koppas till deras politiska position. Orimligt kan det tyckas, men så är tillvaron på den nivån. Det är media som styr detta. Varje ord, varje nyans bevakas, för att ibland göra höna av en fjäder.
Så är det i princip också på den kommunala nivån. Åke Svensson har svårt att tycka något vid sidan om, utan att det drabbar partiets eller majoritetens politik.
Kringskuret privatliv
Alla bör väl vakta sin tunga, men politikerna allra mest, tydligen. Naturligtvis kan och skall politiker vara privatpersoner utanför det politiska värvet. Att heja vid barnbarnens fotbollsmatch, lyssna på barnkör eller plocka blåbär i skogen.
Men uttalar man sig kritiskt i de sammanhangen och någon hör, då kan det vara klippt. Så nog är privatlivet kringskuret. Det bör medborgarna/väljarna betänka när de alltför lätt kritiserar politikers värv och ersättning.
Uppmärksammad debatt
Frågan om det privata har just aktualiserats av den viktiga debatten om rasism. Den som författaren Jonas Hassen Khemiri drog igång med sin häftigt uppmärksammade artikel i DN där han uppmanade Beatrice Ask att krypa in i hans skinn för ett dygn för att få syn på rasismen i det svenska samhället.
Ett par dagar senare kom ett lika långt svar från privatpersonen Jasenko Selimovic, till vardags folkpartistisk statssekreterare hos integrationsministern. Selimovic är bitvis kritisk och menar att det är farligt att säga att hela samhället är rasistiskt.
Selimovic artikel blev också mycket uppmärksammad. En engagerad debatt bröt ut, för och emot. Men framför allt huruvida Selimovic verkligen skrev som privatperson, vilket tydligt framgick i ingressen till artikeln. Men detta bortsåg fler tunga debattörer från.
Då är vi där igen. Är man folkpartistisk stadssekreterare i Kanslihuset och knuten till regeringen, då finns knappast något utrymme för privata åsikter. Man kan förstå Jasenko Selimovic frustration som en uppmärksammad kulturperson bakåt i tiden, framgångsrik chef för Göteborgs Stadsteater, chef för Radioteatern, tidigare aktiv kulturdebattör.
Varje ord bevakas
Plötsligt tillåts han inte ge uttryck för sina personliga åsikter, tillåts inte offentligt analysera och debattera en viktig samhällsfråga. Varje steg och ord bevakas. Intoleransen och inskränktheten breder ut sig oroväckande i samhället.
Så, detta är politikens och politikers dilemma. Att för en tid lämna det privata för att tjäna samhället som ombud för oss medborgare och väljare. Det är väl detta som så lätt glöms bort, inte minst av media. Politiker på olika nivåer gör ett jobb på väljarnas uppdrag efter ett demokratiskt val.
Sen är det en annan sak att deras utövande av makten skall granskas seriöst. Men låt dem få ha en privat sfär.