Den som tror att domstolar verkar i något lufttomt, avpolitiserat rum – hermetiskt isolerat från all opinionsmässig påverkan – borde ta och läsa domen mot Daniel Heilborn.
Heilborn trotsade polisen för att stoppa en avverkning i Ojnareskogen. En avverkning som senare, med legala medel, stoppades först av länsstyrelsen och senare även av Högsta domstolen.
Rätten har vridit ut och in på sig själv för att slippa fälla för "ohörsamhet mot ordningsmakten".
Den övningen i smidighet avslutas med ett ovanligt PS av lagmannen Mikael Mellqvist där han försöker släta över den överraskande domen genom att:
1. berömma polisens insats i Ojnareskogen
2. försöka förklara varför det är straffbart att "inte efterkomma polisens befallningar". Utom i det här fallet.
Det går sisådär. Men man förstår ju att han känner ett ovanligt stort behov av att förklara sig.
Det vore inte orimligt om åklagaren var ganska optimistisk om sina chanser i en högre instans. Han har själv uttryckt att han tycker att domen är "märklig". Domen uttrycker dessutom tydlig kritik mot brister i det som åklagaren presenterat för tingsrätten.
Ändå verkar åklagaren inte intresserad av det. Av helagotland.se fick Mats Wihlborg frågan om han tänker överklaga, och svarade:
– Nej, jag tänker inte gå vidare med detta. Jag har viktigare saker för mig.
Det verkar som om ALLA egentligen är ganska nöjda att slippa en obekväm dom i ett obekvämt ärende.
Ja, utom Nordkalk då, som skarpt kritiserat både domen och åklagaren.
Men om Nordkalks företrädare tänker efter och lägger band på eventuellt hämndbegär kanske de också kan vara lite nöjda med att tingsrätten lyckades hitta ett sätt att slippa ge ojnarerörelsen något som skulle kunna kallas en martyr. Även om martyrskapet hade begränsats till böter.
Men ur ett mera långsiktigt samhälleligt perspektiv finns anledning att inte vara alltför nöjd när man anar att Fru Justitia krängt av sig ögonbindeln.