Jag gjorde faktiskt ett försök att se den nya versionen av tv-serien Dallas, som TV4 började sända i måndags. Men jag stod inte ut i så många minuter.
Så då hamnar jag utanför alla diskussioner nu om vem som gjorde eller sade vad och varför? Man måste liksom veta vem som sköt JR eller vad handlingen än är nuförtiden?
Nä jag hörde faktiskt inte ett enda samtal om Dallas under tisdagen fram till skrivande stund. Inte på jobbet, inte någon annanstans.
Några sentimentala själar bänkade sig säkert för att se hur "gamla bekanta" blivit skrynkligare. Men de flesta hade annat för sig. Eller tittade på någon annan av de dussintals kanaler som står till buds.
Så skönt. Sue Ellen och Bobby är inte allmängods längre. Jag förväntas inte hålla reda på dem. De kan veckla in sig i sina intriger bäst de vill. Mig kommer de inte åt.
Det finns kanske de som längtar tillbaka till den tid då utbudet på husaltaret/tv:n var så klent att populära program fångade alla och blev en gemensam erfarenhet som alla delade.
Hylands hörna, Karusell, Dallas, De fattiga och de rika, Familjen Macahan. Listan kan göras lång.
För mig ter sig tanken att återvända till ett sådant samhälle som mer än lite klaustrofobisk. Jag föredrar ett samhälle där vi har olika erfarenheter, även av en så trivial sak som tv, och kan berika varandra. Istället för den trötta bekräftelsen att vi såg samma program och tänker likadant.