När vi pratar om anställningstrygghet tänker vi ofta på LAS eftersom det är en mycket omdebatterad del av den juridiska anställningstryggheten. Men även en politisk och juridisk nörd som jag ser att varken juridik eller politik är det som ger människor trygghet på arbetsmarknaden.
Anställningstrygghet i ett privat företag handlar i första hand om att man som anställd måste producera mer på jobbet än man kostar för arbetsgivaren.
Lön är nämligen ersättning för arbete. Ingen lag i världen kommer att kunna få företag att långsiktigt betala människor lön om det kostar mer än det smakar. Som arbetsgivare vill jag anställa och behålla människor som skapar värden i verksamheten men undvika kostnader.
Om en person kostar mer än hen tillför verksamheten så kan det bero på idiotisk organisation, dålig handledning eller förlegad utrustning, att företaget har fel strategi eller att den anställde helt enkelt är fel person för jobbet.
En anställd som känner att företaget inte levererar sin del bör försöka hitta en arbetsgivare som gör det. För i andra hand sitter min trygghet i arbetslivet i min möjlighet att hitta ett annat jobb.
Att ha ett kontaktnät, vara duktig och se till att folk både i och utanför den egna organisationen vet om det är ofta den bästa tryggheten.
Det är också enda sättet att kunna lämna en arbetsplats man inte trivs på istället för att stanna in absurdum vilket skapar bitterhet och inte bidrar till jobbet heller.
Ett problem är att det absolut sista och troligen det svagaste anställningsskyddet - juridiken i form av till exempel LAS - kan få folk att försitta chanser.
På grund av turordningsregler kan det vara tryggare att stanna än att lämna för något bättre. Risken är dock att det minskar ens attraktivitet på sikt att inte byta när man känner att man fastnat.
Vidare tror många att LAS ger dem en rättighet som inte finns. Sist in, först ut är inte ett individuellt skydd utan en regel som fack och arbetsgivare kan frångå och ofta behöver frångå.
Med flexiblare regler skulle inte vissa låsas in på jobb de vantrivs med och andra låsas ute från arbetsmarknaden.
Men om vi fokuserar på vad man politiskt kan göra för att öka folks reella trygghet på arbetsmarknaden så handlar det om att göra folk anställningsbara och då är faktiskt Stefan Löfvens förslag att minska företagens sjuklöneperiod mycket välkommet.
I dag betalar ju arbetsgivaren sjuklön de första två veckorna. De flesta av oss är nästa aldrig hemma mer än två veckor i rad så i praktiken har vi helt privat sjuklön. Löfven vill minska till en vecka. Avskaffa helt vore det bästa.
Det är komplicerat nog för en arbetsgivare när anställda är sjuka, att den dessutom ska betala sjuklön minskar ytterligare viljan att anställa en person som riskerar att ha hög sjukfrånvaro.
Återinför en allmän sjukförsäkring. Det skulle ta bort ett hinder för de med kronisk sjukdom och för småbarnsföräldrar då sjukfrånvaron brukar öka proportionellt med antalet barn på dagis.