LIBERAL KOMMENTAR
Det hade lika gärna kunnat vara 2006 när finansminister Anders Borg presenterade sin åttonde budgetproposition. Precis som för sju år sedan var det jobbskatteavdraget, nu det femte i ordningen, som var huvudnumret.
Jobbskatteavdragen förtjänar beröm. Under lång tid hade balansen mellan pengar till statskassan och pengar i plånboken förskjutits alldeles för långt till förmån för det offentliga. Visst kan man vara kritisk till påståendena om hur många nya jobb avdragen har lett till. Antaganden om nya jobb bygger på en teoretisk modell och en del menar att effekten särskilt vad gäller de senare avdragen överdrivits.
Men som politik för att ge människor mer pengar i plånboken och därmed större frihet att forma sina liv, är jobbskatteavdragen svåra att överträffa. Det är ett värde som ofta glömts bort i den politiska diskussionen.
Att Socialdemokraterna nu går till val på att behålla jobbskatteavdragen illustrerar den dramatiska förändring till det bättre som skett i svensk skattedebatt under Alliansregeringen.
Samtidigt kan man ifrågasätta om ett femte jobbskatteavdrag verkligen är rätt prioritering i dag. Lika önskvärda som jobbskatteavdragen var 2006, lika tydligt är det att det i dag finns en rad områden som är mer angelägna för politiska reformer. Det illustreras inte minst av den Novusmätning som SVT publicerade i förra veckan, där det framgick att även Alliansväljare menar att välfärden försämrats de senaste åren.
Att inleda en successiv höjning av taket i a-kassa, som trots kraftigt höjda löner varit oförändrat sedan 2002, hade varit en viktig markering om inkomsttrygghetens betydelse för både arbetslinjen och en dynamisk ekonomi. En höjning av barnbidraget, som inte höjts sedan 2005, hade varit ett fördelningspolitiskt effektivt sätt att förbättra ekonomin för de barnfamiljer med lägst inkomster, som inte hängt med i de senaste årens snabba höjning av levnadsstandarden.
Därmed inte sagt att det är en dålig budget som finansministern har presenterat. Många av de nyheter som vi successivt matats med under de senaste veckorna är välkomna. Att även pensionärer får ta del av skattesänkningarna är positivt. Beslutet att slopa den differentierade avgiften till a-kassan, vars enda effekt varit att försämra arbetslöshetsförsäkringens funktionssätt, kommer inte en dag för tidigt. Även satsningen på karriärtjänster för lärare bör lyftas fram, liksom höjningen av försvarsanslagen.
Ändå går det inte att komma ifrån känslan av 2006; med ett viktigt undantag. Då hade Alliansen en tydlig bild av hur man ville att Sverige skulle utvecklas. I dag saknar man en sådan. Att vara nöjd med det man har uppnått, och ha en finansminister som utsetts till världens bästa, räcker helt enkelt inte om man vill vinna ett val till.