Håkan Ericsson har det inte lätt där på den andra sidan.
Inte bara ska han debattera med Gotlänningens och GA:s ledarsida. Han måste också fajtas med de egna skribenterna som envisas med att inte skriva som han vill. Som vågar ha andra åsikter och utmana Socialdemokraterna.
Det måste vara jobbigt att kriga åt alla håll för att upprätthålla (S)anningen.
Jag håller inte alltid med andra som skriver på den här sidan. Men jag tycker att det finns plats för olika sätt att se på saker och ting utan att jag på ledarplats behöver gå till attack mot de som inte tycker som jag.
Precis som jag inte alltid håller med om allt som skrivs på denna sida, håller jag då och då med om det som skrivs på Gotlands Folkblad. Håkan Ericssons ledare om solenergi till exempel, utifrån Per och Kickan Karlsson i När och deras investering. Jag förstår inte heller varför inte denna energiform utvecklas mer än som görs. En förklaring är säkert att det kostar pengar initialt men om man kan försörja en fastighet med egenproducerad solenergi så är ju dessa pengar snabbt intjänade.
Men Per och Kickan Karlssons berättelse vittnar också om de bekymmer som kan kopplas till att vara föregångare och "komma in i systemet" med något som inte går att direkt överföra till regelboken.
Precis det som Ingrid Thunegard tar upp och som Håkan Ericsson beskriver som att "veva runt mot tjänstemännen". Nu kan man ana att Thunegard skriver mycket i egen sak men hon är ändå ett exempel från verkligheten. Stöter man bara på problem och motstånd, avkrävs tillstånd och tillsyn så fort man ska skala en potatis, då är det lätt att man ger upp.
Det gynnar inte utvecklingen på landsbygden i alla fall.
Och nog måste man få diskutera myndighetsutövning oavsett vilka partier som sitter i regeringen?
Veckans bästa läsning blev Bengt Ohlssons kulturdebattartikel i DN där han frågar sig om det går "att vara kulturutövare i Sverige och samtidigt ifrågasätta vänstern? Kan man känna empati utan att rösta rött?".
Frågeställningarna känns igen från boken "Popvänstern" av Erik Zsiga som kom för snart tio år sedan.
Bengt Ohlsson skriver: "Konst handlar ju om att förstå människor. Konstnären ska dessutom ha en skoj och annorlunda livsstil. Man ska vara lite frisinnad. Knulla runt en aning, unna sig ett glas eller kanske rent av jazzigare njutningsmedel, krisa i själen, klä sig knasigt. Sån är inte högern. Där är det bara konformitet och fondsparande. Bostadsrätt. Missionärsställningen. Så det är klart du inte är höger!?".
Nog är det konstigt att det som alla vet ska vara så provocerande att säga högt? Att man kan vara både framstående konstnär och obetald kulturarbetare och samtidigt rösta på andra partier än S, KPML(r) och V?
Jag gillar olika.
Trevlig helg!