LEDARE
Ulla Pettersson har missat några viktiga nyheter den senaste tiden. På annat sätt går det inte att förstå hennes påstående att regeringen inte gjort en enda insats för att komma till rätta med arbetslösheten på väldigt länge.
Påståendet utgår från att jobbskapande insatser ska komma från arbetsmarknadsministern i form av åtgärder via Arbetsförmedlingen.
Det är här den stora och helt avgörande skillnaden går mellan de olika regeringsalternativen. Alliansregeringen tror att jobben skapas i företagen, Socialdemokraterna (tillsammans med ?) tror att jobben skapas på Arbetsförmedlingen.
Jobbåtgärderna har därför inte presenterats av arbetsmarknadsministern utan näringsministern. Och de har kommit slag i slag den senaste tiden. Om fler än Ulla Pettersson har missat dem kan jag nämna några: sänkta sjuklönekostnader för framför allt småföretagen, 2,8 miljarder till landsbygdsprogrammet för bland annat bredbandsutbyggnad och kommersiell service, sänkt restaurangmoms och sänkt arbetsgivaravgift för unga.
Fler förslag finns på lut, bland annat att sänka kravet på aktiekapital till 1 krona (från 50 000) för att underlätta för fler att starta företag med den trygghet som ett aktiebolag ger.
Socialdemokraternas enda argument mot regeringens ”misslyckade politik” är en hypotes att med en annan politik skulle arbetslösheten ha varit lägre än vad den är i dag. Men då har vi lämnat politiken och närmar oss religionen.
Oppositionen vill hamra in att det enda alliansregeringen har gjort är att sänka skatter och att detta per definition är något dåligt. Man fortsätter också att påstå att skattesänkningar är regeringens enda konkreta förslag trots att ingen förordar några fler skattesänkningar och trots att man själv inte haft något emot dem som redan är genomförda.
Till skillnad från vad vi vet om en eventuell rödgrön regering vet vi att alliansregeringens politik hänger ihop. Sen kan man tycka vad man vill om den men att påstå att inget gjorts för att stimulera jobbskapande är rent nys och inget annat.
För de allra flesta vanliga människor finns det väldigt många fler nyanser än de som skildras i den politiska debatten. Den genomsnittlige väljaren förstår att det finns en mellanväg mellan att förbjuda vinster i välfärden och att ha fri kvittningsrätt på skattepengar.
Den genomsnittlige väljaren undrar kanske också varför det inte blev politiskt ramaskri över nyheten att förskolor i Linköping bjöd barnen på så lite mat att de blev undernärda, en tvåårig pojke fick läggas in med dropp. Kan det ha varit för att förskolorna i fråga var kommunala?
När politiker envisas med att måla världen i svartvitt, beskriva politiken som att stå mellan ont och gott medan de flesta väljare befinner sig i verkligheten, då får vi också ett debattklimat därefter.