Tisdagen den 29 januari blev det klart att jobbpakten mellan svenska regeringen, LO och Svenskt Näringsliv spricker. Åtminstone blev det en pyspunka på den av statsminister Fredrik Reinfeldt sedan sommaren 2012 i Almedalen hårt uppumpade ambitionen att skapa en jobbpakt mellan regeringen och de två centralorganisationerna på arbetsmarknaden. Men i en eller annan form kommer den ändå tillbaka på branschnivå.
Skulden för pyspunkan har de två arbetsmarknadsparterna försökt fördela mellan sig. Men det verkar helt klart att det var Svenskt Näringsliv som hoppade av. Skälet verkar vara att LO ville ha garantier för att regeringen inte skulle lagstifta om några förändringar av arbetsrätten. Sådana skulle, precis som regeringen också förordat, ske i förhandlingar mellan parterna.
Det är inte första gången sådana förhandlingar går i graven. Alla de senaste försöken att få till stånd överenskommelser mellan Svenskt Näringsliv och LO har spruckit. Det som skiljer denna och förra gången från tidigare är att det är Svenskt Näringsliv som hoppat av. Organisationen riskerar genom detta agerande att framstå som alltmer isolerad.
När en moderatstyrd regering under ledning av statsministern och finansministern vill göra upp med LO och Svenskt Näringsliv då säger nej, misstänker nog de flesta utomstående betraktare att det är LO som har varit den konstruktiva parten.
Regeringen stängde emellertid inte dörren för överenskommelser med arbetsmarknadens parter trots avhoppet. Det man har velat få till stånd är avtal om yrkesintroduktion för ungdomar.
Dessa avtal är inget som varken LO eller Svenskt Näringsliv har något avgörande inflytande över. På avtalsområden, där de bedöms fungera, har man i många fall redan tecknat sådana och är i full fart att fylla dem med innehåll. Ytterligare några lär tillkomma inom bland annat handel och butik. Det är lätt att säga att arbete och utbildning ska kombineras, det är mycket svårare att få det att fungera i praktiken. Särskilt om det visar sig saknas tillräckliga resurser för kvalitativt gott handledarstöd och liknande.
Det kommer att finnas många svåra frågor att lösa om dessa avtal ska få någon betydelse för att minska ungdomsarbetslösheten som är mer än dubbelt så hög i Sverige som i Tyskland.
Idag är utbildningssystemet i liten grad anpassat efter kraven i arbetslivet. Många arbetsgivare står inför en generationsväxling, men om den ska fungera, behövs något som överbryggar det vidgade gapet mellan skola och arbetsliv.
Tiden är kanske förbi för grandiosa överenskommelser där finansministern och ordföranden för arbetsmarknadens parter skakar hand offentligt. De uppgörelser som ändå kommer till stånd, sker i stället på branschnivå. Där visar det sig oftare vara lättare att komma överens.
Men det betyder inte att det arbete som gjorts hittills är ointressant. Tvärtom, förhandlingarna har inneburit att problemen i yrkesutbildningarna upptäckts och analyserats. Det lägger grunden för ett konstruktivt arbete med dessa frågor framöver men då främst på branschnivå.
Det förutsätter att regeringen gör sitt och bland annat utlovar en bättre arbetslöshetskassa (lägre avgift och högre tak i ersättningen) och resurser för handledarstöd för utbildning och praktik i den arbetsplatsförlagda inskolningen av de unga i arbetslivet.
Detta kan kanske komma i regeringens vårbudget i april. Kommer det senare lär åtgärderna knappast hinna ha någon effekt på den nu så höga ungdomsarbetslösheten före nästa riksdagsval. Och även minska viljan hos parterna på olika branschområden att sluta branschvisa uppgörelser som sluta några mer heltäckande uppgörelser som bidrar till att på allvar få ner ungdomsarbetslösheten.