Nu är den igång, den trettiosjunde socialdemokratiska partikongressen.
Lite synd är det om den som aldrig har deltagit i en partikongress. Oavsett om man kallar det stämma, landsmöte eller något annat är ett möte med det högsta beslutande organet i en politisk organisation en högtidlig, samlande och rolig tillställning man minns läge.
Nu har jag förstås bara varit på socialdemokratiska kongresser men jag har ingen anledning att tro att det skulle vara annorlunda i andra partier. Eller för den delen i andra idédrivna organisationer. Sedan är det en annan historia att det är olika saker man applåderar, olika krav som vinner gehör, olika idéer som går hem och lyfter de närvarande.
Kongresser betyder inte alls enighet. Det är ju där åsikterna ska mötas, stötas och blötas. Det är platsen för debatt och ibland heta meningsutbyten. Det samlas stöd och värvas röster. Alla är inte så såta vänner i stridens hetta, särskilt inte när timmen blivit sen och talartiden begränsats så hårt att eventuella förmildrande omskrivningar måste strykas.
Det är en av presidiets, kongressutskottets och partiledningens viktigaste uppgifter att se till så att enighet kan uppnås i största möjliga utsträckning samtidigt som besluten inte blir för urvattnade och deltagarna inte tappar sugen. När kongressen arbetar på övertid tredje kvällen (läs: natten) i rad kan det till och med handla om att hålla folk kvar i lokalen trots förlorade omröstningar och kortade inlägg.
Ofta är humor det bästa redskapet i sådana lägen. Kan man skratta tillsammans är det lättare att släppa lite på prestigen och bjuda till för att komma till det där resultatet som alla kan försvara efteråt.
Men man får också så mycket med sig. Den som tvingats läsa igenom handlingarna inför en intensiv kongress har fått inte bara åsikter och argument utan också hel del kunskap sig till livs.
Det rör sig i första hand inte om de stora politiska frågorna, de har deltagarna rätt bra koll på innan, utan det lite oväntade eller udda. Bland annat de utländska besökare som åtminstone på socialdemokratiska kongresser alltid finns där, som observatörer och talare. Den svenska bevakningen av utländsk politik är rätt knapphändig utanför de stora skeendena och här finns stora möjligheter för den intresserade att lära sig mer.
Först i talarstolen av de internationella gästerna blev Mohamed Aboulghar, ledare för det nya egyptiska socialdemokratiska partiet. Det innebar en påtaglig påminnelse om att det händer mycket annat i världen. För visst finns det en risk att bli lite insnöad på partikongress.
Stefan Löfven sjöng inte i talarstolen i sin inledning som han påstod sig ha planerat. Men han angav tonen: Jobb och utbildning.
Ulla Pettersson