I går kom beskedet att Brasilien köper 36 Jas Gripen-plan av Sverige. Det kan leda till fler jobb och framtida affärer med andra länder. Försäljningar av Jas har tidigare haft en tendens att spela oss ett spratt, men om allt blir som det ska är det en bra julklapp till Saabs anställda i Linköping.
Vår neutralitets- och alliansfrihet har värnats genom Jas-plan och vapenindustri. Som försvars- och säkerhetspolitiskt verktyg är det viktigt. Att finnas med på den internationella försvarsmarknaden skapar gynnsammare förutsättningar för oss om vi i ett skarpt läge själva behöver tillgång till import av försvarsmateriell.
En kolbit i julstrumpan för Sveriges försvarspolitiker är däremot veckans beska besked från Riksrevisionen. Samtidigt som Saab rusar på börsen efter Jas-köpet är försvaret en krisbransch.
I en kritisk granskning av Sveriges försvar slår Riksrevisionen i skarpa ordalag fast att Försvarsmakten saknar tillräckligt med personal och materiel för att klara av de insatser som riksdagen beslutat om, inte i dag eller inte de närmaste åren. Regeringen kritiseras också för oklar kontroll och otillräcklig information till riksdagen.
Försvarsmakten har haft svårigheter under en lång tid och under regeringar av olika politiska färger. Svarta hål och ständiga underskott som nödgats täppas igen med panikbesparingar sker år efter år. Även om försvaret är ett av statens kärnintressen kan det inte ställas ut blanka checkar, i slutändan handlar om skattebetalarnas pengar.
Politiska mål som inte går ihop med existerande resurser är ett allvarligt problem i förändringen från invasions- till insatsförsvar. Kanske ger Riksrevisionens granskning ännu en knuff på dörren till ett framtida Natomedlemskap?
Vad de flesta människor som är intresserade av dessa frågor vill se är ett svenskt försvar med tillräckligt manskap och rätt utrustning. Det behövs för att möta de utmaningar som vi kan komma att ställas inför i framtiden. Därför måste verkligheten styra, inte finansdepartementet.
Ingen föreslår att Sverige återuppbygger sitt försvar till omfattningen under det kalla kriget, men vi vet riskerna med ett underbemannat och illa utrustat försvar.
Försvarsfrågorna behöver en samsyn partier emellan och över blockgränsen. Då behövs klarhet från alla, men så är inte fallet.
Försvarspolitiken har pekats ut som ett av de stora hindren för en regeringskonstellation mellan Socialdemokraterna och avrustarna Miljöpartiet och Vänsterpartiet, två försvarsfientliga partier. Frågan är onekligen vad det samlade beskedet från dem är, men frågar man i väst svarar de i öst.
Statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg har, under hård kritik från de egna leden, brottats med sitt partis historiska hjärtefråga försvaret sedan dag ett på jobbet.
Enda tursamheten för dem är att de i jämförelse med oppositionen framstår som det ansvarstagande alternativet.