Inte förrän år 2041 är svenska företag jämställda. Först då råder en jämn representation mellan män och kvinnor i börsbolagens ledningar. Det konstateras i AllBright-stiftelsens årliga rapport om jämställdhet inom näringslivet som presenterades på måndagen.
Rapporten ligger helt rätt i tiden. De senaste åren har bristen på kvinnor på topposter inom börsbolagens styrelser börjat uppmärksammas allt mer, inte minst av politikerkåren.
Och det är ett problem som måste lösas, det är de flesta överens om. Kvotering! ropar politiker från höger till vänster numera. Till och med finansminister Anders Borg (M), som man kunde föreställa sig värnar företagens frihet att besluta om sin egen ledning, har olyckligt nog öppnat för könskvotering. AllBright-stiftelsen säger sig däremot vara ointresserad av denna lösning, vilket är glädjande.
I rapporten står det att stiftelsen grundades för att tillföra debatten något mer än kraven på könskvotering. Företagen föreslås använda sig av alternativa lösningar såsom ”jämställdhetsintegrering”. Strategin innebär att en medvetenhet om jämställdhet ska genomsyra verksamheten. Därtill bör man ha konkreta siffermål, exempelvis: år 2025 ska fördelningen mellan män och kvinnor på ledande poster vara jämn.
Även om AllBright-stiftelsen är emot kvotering som verktyg har man fastnat i samma fälla som kvoteringsivrarna. Det är siffror, statistik och mätningar som gäller. Det är ett av problemen med rapportens utgångspunkt. Går verkligen jämställdhet att mäta i siffror? Och kan jämställdhet inom näringslivet kokas ned till lika representation av män och kvinnor i börsbolagens styrelser?
Ibland kan det vara nyttigt att betrakta könsfördelningen i siffror. Statistik kan vara talande. Men det finns en fara med att stirra sig blind på mätningar. Jämställdhet är trots allt lika möjligheter för alla oavsett kön, och inte nödvändigtvis lika utfall som sedan blir till prydlig statistik.
Ett annat problem med rapporten är att den ger en mycket snäv bild av situationen i näringslivet. Något som kanske vore mer intressant att belysa är situationen längre ned på karriärstegen. Men så fort som politiker och debattörer ska diskutera jämställdhet inom det privata näringslivet är det alltid situationen för det absoluta toppskiktet som avhandlas.
Dock börjar resan mot toppen trots allt längre ned. Enligt en undersökning från Svenskt Näringsliv från 2012 återfinns flest kvinnliga chefer bland mellancheferna. Det kanske vore givande att uppehålla sig mer kring varför kvinnor inte når nästa nivå på karriärstegen, i stället för att konstatera att de inte gör det. Då skulle man också komma närmare pudelns kärna: det vill säga jämställdheten inom näringslivet.