Jämlikhet eller klyftor
Hur mycket kan sjuka jobba? Ska hälsan eller ekonomin avgöra detta?
Foto: ANDERS WIKLUND / SCANPIX
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Mitt deltagande i valdebatten gör jag utifrån ett intellektuellt och känslomässigt val. Jag tror att Eva Bofride också har gjort sitt val. Hennes val är att förneka allt tal om de ökade klyftornas politik och istället fortsöker hon visa att det är liten skillnad mellan den borgerliga högeralliansen och de rödgröna. Eva Bofride deltar i den borgerliga valkampanjens heta strävan att lägga ut dimridåer om de borgerligas systemskifte. Det respekterar jag och tänker inte göra några nedvärderande recensioner av hennes sätt att debattera. Det är hennes roll i valrörelsen.
Jag skrev i torsdags om de borgerligas försämring av sjukförsäkringen, som ett exempel på hur sjuka och arbetslösa får betala dyrt för de skattesänkningar som Moderaterna alltid sätter först. För att få ner kostnaderna i sjukförsäkringen införde de en tidsgräns, stupstocken. Med fattigdomspiskan tvingas sjuka till arbetsförmedlingen.
Socialdemokraterna har många försyndelse med sjukförsäkringen tidigare. De drog ner på rehabiliteringarna så de långtidssjuka blev fler. Nu har de tillsammans med de rödgröna ändrat sig och har ett gediget rehabiliteringsprogram (se artikeln till höger), som är anpassat efter varje sjuk individ. De har ingen ekonomisk stupstock. Oron för ekonomin är ingen bra del i rehabiliteringen.
Moderaterna tror att generös a-kassa och sjukersättning gör människorna lata som flyr arbete. Socialdemokraterna ser att det är individuella skäl som sjukdom, ålder och utbildningsnivå som påverkar både hälsa och arbetsförmåga. Därför har de åtgärder mot detta och inte ekonomiska piskor.