För ett år sedan publicerades Qaisar Mahmoods bok ”Jakten på svenskheten”. Sedan dess har han varit en flitig debattör i frågor som gäller integration, svenskhet och identitet.
Din bok, ”Jakten på svenskheten”, kretsar kring hur du reser runt i Sverige och söker efter svenskheten i dess renaste form. Varför var det viktigt att finna svaret på vad ”svenskhet” innebär?
– Det finns någon sorts innanför och utanför. Och det finns något som är en norm. Om vi inte får fatt på den är det svårt att prata om det och svårt att förändra. Därför ville jag åka ut och kolla. Så att ingen kunde säga att den (svenskheten) fanns i Värmland. Det var ett sätt att verifiera det.
Slutsatsen efter din resa är att det inte går att bli svensk, utan det är något man föds till.
– Jag tror att det går att bli svensk. Men så länge som föreställningen är som den är i dag går det inte. Man måste se ut på ett visst sätt, man måste födas till det. Men jag hoppas att vi kan bygga svenskheten på något annat.
Du menar att det behövs en svensk gemenskap som är öppen för alla. Kan det växa fram naturligt, eller måste det ske på politisk väg?
– Politiken är ett sätt. Men vi vet att effekten av det oftast är väldigt begränsad. Men vi behöver känna att vi kan påverka utvecklingen. Då dyker det upp sådant som medborgarskapslagstiftning.
Vad tycker du om medborgarskapslagstiftningen?
– Jag tycker att den ska vara helt jordbaserad. Jag satt som expert i en utredning som lade ett betänkande om det nu. Där valde man en halvmesig väg. Man har kvar blodsprincipen, men om föräldrarna har bott här i fem år då kan man få medborgarskap. Då är det oberoende av föräldrarnas medborgarskap, då blir det jordprincipen. Men det är fortfarande kopplat till föräldrarna. Men i en modern demokratisk rättsstat bör inte individen belastas av föräldrarnas val, eller icke-val.
I Svenska Dagbladet skrev du om tio budord som behövs för att skapa en svenskhet som alla kan bekänna sig till. Ett av dina budord var: ”Du skall ingå i flera olika vi”. I ett invandrarland som USA är det naturligt. Hur ska man överföra det till ett land som Sverige, där det inte finns en historia av invandring?
– I USA är migration det gemensamma kittet. För att bli amerikansk medborgare ska du göra ett test för att bli medborgare och svara på kunskapsfrågor. Idén om svenskhet styrs av utseende. Det borde bygga på en gemensam överenskommelse istället. Nu är vår gemenskap byggd på genetiska variabler.
– I Sverige vill man äta kakan och ha den kvar. Man vill ha öppenhet och inkludering. Men man är inte beredd att betala det pris som det kräver, vilket är någon sorts gemensam överenskommelse.
Ett annat budord var: ”Du skall icke känna dig kränkt”.
– Det är ett problem i dag när vi ska göra den ömsesidiga anpassningen, att vissa tror att de har en rätt att inte förändras. När man känner att den rätten blir kränkt, blir man själv kränkt. Mycket av kränkthetskulturen i Sverige hindrar oss från att nå varandra.
– Det är en farlig utveckling. Vi håller på att bli ensamma öar. Om vi inte längre vågar hitta någon sorts gemensam grund, blir jag den enda som får företräda mig. Jag tänker exempelvis på Jonas Hassen Khemiris artikel, eller Johannes Anyuru. De går så långt att de säger att du måste byta skinn med mig för att förstå vad jag upplever. Det är den yttersta individualiseringen, som paradoxalt nog sker i kollektiviseringens namn. Det är det som är så märkligt.